Enda bilden av pappa / regi Kine Boman

Produktionsbolag: Filmateljen 89, Filmpool Nord, Fotograf Hans-Olof Utsi AB

Monika Isaksson har en enda bild av sin far som hon aldrig träffat, den bilden finns på ett gammalt frimärke där han symboliserar arbete i form av timmerflottning. Vid nästan femtio års ålder börjar Monika aktivt leta efter fadern och övrig släkt med samiska rötter i Norrland. Hon träffar honom slutligen och får även kontakt med andra släktingar

Sápmi på film och TV: Ljud av rinnande vatten och kvinnoröst berättar om sin önskan att veta mer om sin pappa, kvinnan undrar om hon är lik honom? Och hur kommer det sig att hennes pappa utgör motivet på ett frimärke? Utsträckt handflata håller ett frimärke med en flottare i arbete som motiv. Text på frimärket: ”Sverige. 1.40. LO 75 år.” Monika Isaksson konstaterar att det enda hon vet om sin pappa, Philip Mickelsson Hatta, är att han var flottare och same. Isakssons önskan är att veta mer om samisk kultur och Hattas släkt, men även om hennes pappa fortfarande är vid liv. Isaksson berättar att hennes mamma arbetade som piga i Stockholm under långa perioder och det gjorde att Isaksson till stor del växte upp hos sin mormor i Bårsse (lulesamiska) [Porsi]. Isaksson besöker mormoderns gård och konstaterar att inget har förändrats, fotografier från Isakssons barndom. Isaksson berättar om olika minnen, bland annat minns hon forsen innan den dämdes. Hon besöker en kvinna, vilken har hjälp henne i sökandet efter anhöriga. Hon får veta att hennes farfar heter Jöns Paulus Mickelsson Hatta och att farmor hette Josefin, född Skano, och var från Buornna (nordsamiska) [Purnu]. Vidare fick hon veta att hennes farföräldrar hade tio barn och att de var bosatta i Svartlå. Isaksson träffar Sven Ottmalm-Hatta, en av hennes kusiner, för första gången. Ottmalm-Hatta berättar att det var cirka 20 år sedan han såg Hatta senast. Vidare berättar han att både han och en faster har sökt Hatta, men inte hittat honom. Ottmalm-Hatta konstaterar att det var sådant liv Hatta levde, han flyttade ofta och kom på besök oanmäld. Fotografi på Hatta. Isaksson går in till Ájtte museum i Jåhkåmåhkke (lulesamiska) [Jokkmokk]. Ottmalm-Hatta berättar att han förstår varför Isaksson söker sitt ursprung. Isaksson blir guidad i Ájtte museum och tillsammans med guiden ser hon på duodje (lulesamiska) [sameslöjd] och gábde (lulesamiska) [samiska dräkter]. Isaksson och guiden sitter i låvdagoahte (lulesamiska) [tältkåta] och diskuterar om vad som är samiskt. Isaksson undrar om hon är same när hennes pappa är det? Höstvinterdag och Isaksson strosar i Jåhkåmåhkke. Svartvitt foto på ett barn. Isaksson sitter i köket i STF:s vandrarhem och berättar om upplevda negativa upplevelser med kopplingar till hennes samiska arv. Hon berättar att när hon blev kallad lappjävel i skolan och berättade det hemma bekräftade hennes mamma att hennes pappa var same. Hon berättar om upplevelsen som gjorde att hon valde att söka efter sin far och sitt samiska arv. Isaksson och konservatorn på Ájtte museum ser på boatsoj (lulesamiska) [ren] i miniatyr som är tillverkad av Isakssons farfar. Isaksson läser om hur farfadern började skapa boahttsu (lulesamiska) [renar] i miniatyr som försörjning. Ottmalm-Hatta och Isaksson åker bil, de ska besöka platsen där deras farfar bodde. Ottmalm-Hatta berättar att de bodde i goahte (lulesamiska) [kåta] fram till år 1958. Framme vid platsen träffar Isaksson och Ottmalm-Hatta ytterligare en kusin som guidar dem till goahte där familjen Hatta bodde. Ottmalm-Hatta berättar att han bodde fyra år med farfar och att som mest var de sex personer som bodde i goahte samtidigt. Fler män ansluter och de diskuterar hur många tidigare dolde att de var samer, och många bytte då till andra efternamn. Isaksson och Ottmalm-Hatta i gárdde (lulesamiska) [rengärde] med boahttsu och hierge (lulesamiska) [tama renar]. Ottmalm-Hatta berättar om förföljelsen och förtrycket som samer blev utsatta för historiskt och han konstaterar att flera minoriteter har utsatts för liknande saker. Isaksson är på renskiljning och får träffa sin syssling, som berättar lite om deras renskötsel och språksituation. Männen kastar fast boahttsu som sedan lastas på en bil, Isaksson hjälper till. Kraftledningar. En man berättar att fågel- och djurlivet har förändrats under de senaste åren, en tystnad har uppstått i skogen. Männen säger att det moderna skogsbruket är orsaken till detta. Filmsekvens med kalhygge. Isaksson besöker en av renskötarna i Rödingsträsk. Renskötaren menar att samebyarna är så små att de har svårt att hävda sig mot staten och skogsbolag, och det medför ofta inskränkningar och problem för renskötseln. Landskapsvyer. Isaksson funderar över hur det hade varit om hon hade vuxit upp med den samiska kulturen. Hon funderar vidare på vart Hatta har tagit vägen. Hon besöker sin faster Greta Persson-Hatta som är den enda av syskonen som har vuxit upp tillsammans med Monikas pappa. I Persson-Hattas hem berättar hon att hennes föräldrar separerade när hon var liten och syskonskaran splittrades. Det resulterade i att syskonen hade olika relationer, med vissa hade de sporadiskt kontakt och med andra var kontakten obefintlig. Persson-Hatta berättar att hon och Hatta hade sporadisk kontakt. Isaksson och Persson-Hatta ser på tavlor av Persson-Hatta. Isaksson konstaterar att det känns lite vemodigt att åka hem igen, hon funderar mycket över hur annorlunda hennes liv hade kunnat vara. Hon reser hem och fortsätter sitt sökande efter sin pappa. Hon hittar en adress i Göteborg där Hatta är skriven. Hon reser till adressen som hennes pappa är skriven på, men väl framme finns ingen Hatta skriven på den adressen. Isaksson står utanför huset och undrar hur det är möjligt att man kan försvinna i Sverige. Hemma igen får hon upplysningen att Hatta kanske befinner sig i Rödingsträsk och Isaksson berättar att hon just har letat Hatta på den platsen. Isaksson pratar med en man som bor i närheten av Hatta, han lovar att kontakta Hatta och meddela att hans dotter vill att han ska ringa. En dag får Isaksson ett meddelande på telefonen av Hatta. Han meddelar att han kommer att ringa henne senare under dagen. Hon väntar spänt och så kommer samtalet hon har väntat så länge på. Hon inleder samtalet med att berätta för Hatta att hon har sökt honom i Norrland. Hon frågar om de kan träffas och de avtalar ett möte. Resa längs vinterväg i Norrland. Allt som har hänt fram till nu summeras. Isaksson kommer fram till ett rött hus i skogen. Hon och Hatta träffas och äter och dricker kaffe tillsammans. Hatta berättar om sitt liv och hans tankar om varför han inte sökte upp dottern. Han berättar om sin barndom och ungdomstid. Hon berättar om mötet och uppskattar att Hatta har lagat mat och förberett huset inför mötet. Hatta, Isaksson och en annan man hämtar vatten i plastdunkar ur ája (lulesamiska) [kallkälla]. Isaksson och Hatta bekantar sig och pratar om allt möjligt. Isaksson berättar att Hatta har ett barnbarn, Isakssons dotter. Isaksson reser hem efter besöket. Hemma igen berättar hon att Hatta ringer henne med jämna mellanrum. Hon kan inte nå honom då han nästan aldrig har sin telefon påslagen. Isaksson berättar även att hon och dottern har fått varsitt smycke, halsband, föreställande goabddes (lulesamiska) [trumma]. Isaksson återger det Hatta berättat, att det finns en besvärjelse kopplat till goabddes, men att man inte får berätta den till andra. Vuolle (lulesamiska) [jojk] hörs i bakgrunden. Textskylt: ”Det finns en FN konvention om ursprungsfolkens rättigheter: Ursprungsfolkens kultur; miljö och mark skall skyddas.” Textskylt: ”Markens betydelse för ursprungsfolken betonas som en viktig del för att kulturen skall överleva. Likaså att folken själva kan bestämma över sin egen utveckling.” Textskylt: ”1997 hade 11 länder bl a Danmark och Norge antagit konventionen. Sverige har inte antagit FN:s konvention om Ursprungsfolkens Rättigheter.” (Ájtte 2023)

Produktion: Sverige

svenska

58 min.