Sámi mánát : 3 oassi : Tove goððá ránu = Samiska barn : del 3 : Tove väver rana / doaimmaheaddji: Maj-Lis Skaltje

På samiska

Medverkande: Tove Nilsen, Oliva Bjuril

Produktionsbolag: Sveriges television i samarbete med sameinstitutet i Kautokeino ; foto: Per Niia ; musik: Erik Prost ; ljud: Lars Sikku

Produktion: Sverige, Norge, cop. 1985

Innehållsbeskrivning: Sameflickan Tove som bor i Mandalen i Nordnorge får lära sig klippa får, karda och spinna ullen, varpa garnet och därefter väva en rana enligt en mycket gammal teknik

Sápmi på film och TV: Introduktion med glimtar från varje avsnitt i programserien. Förtext: ”Sámi mánát – 3 oassi”. Programledaren Maj-Lis Skaltje introducerar avsnittets tema och presenter de medverkande. Skaltje är klädd i gákti (nordsamiska) [kolt], ráddeliehppa (nordsamiska) [barmkläde], avvi (nordsamiska) [bälte] och risku (nordsamiska) [brosch] från Gällivareområdet. Introduktion av filmen. I programmet följer vi Tove och Oliva som ska väva rátnu (nordsamiska) [rana], vilket är en sjösamisk duodjitradition. Skaltje berättar vidare att utslitna och gamla ránut (nordsamiska) [ranor] ofta använts som tältdukar till lávut (nordsamiska) [tältkåtor]. Text: "Tove goddá ránu.” Olmmáivággi (nordsamiska) [Manndalen] i Norge, sávzzat (nordsamiska) [får] betar på fjällsluttningar. Skaltje berättar att i området finns det ca 3000 sávzzat och även annan tamboskap. På somrarna är sávzzat lösa och först till hösten hämtas de hem. Fäbodar, hus och ladugårdar med höga fjäll i omgivningen. Tove och hennes föräldrar har hämtat hem sina sávzzat och Tove går in till dem i en hage. Skaltje berättar vidare att barnen ofta har egna lábbát (nordsamiska) [lamm]. Sávzzat är märkta med plastbrickor i öronen för att man ska kunna veta vilken ägarna är. Sommaren har varit bra, sávzzat har fått tjock ullu (nordsamiska) [ull]. Tove matar ett av sávzzat. Skaltje berättar att människor för länge sedan har börjat ha sávzzat för att kunna använda dess ullu. Vidare nämns att människorna i Olmmáivággi har gjort ránut med ullu. Att ránut var så varma gjorde produkterna till viktiga handelsvaror. Ránut vävs på rátnostuolet (nordsamiska) [stående vävstol], vilket förr var en vanlig teknik. Tove och Peder ta in två juggurat (nordsamiska) [lamm som har matats av människor] i návet (nordsamiska) [ladugård]. Ullu från juggurat ska också användas, därför måste de vara i návet några dagar så att deras ullu torkar. Fjäll, hav och båtar. Skaltje berättar att förr bedrev man både fiske och jakt i mearra (nordsamiska) [hav], men idag är det i mindre skala. Vybilder över Olmmáivággi. Tove och hennes släkting Oliva klipper ullu på sávzzat. Rátnu ska vävas och vi får följa hela processen. Sávzzat klipps på våren och hösten, men sávzzat som går ute hela året klipps bara på våren innan de lammar eftersom kvaliteten på ullu blir bättre då. Om ullu håller ihop när man klipper är det bra kvalitet. Äldre personer anser att ullu växer fortare om man klipper den i växande måne. Ullu i en stor hög. Tove och Oliva ska kárret (nordsamiska) [karda] ullu. Tove får hjälpa till, så som många barn före henne har fått göra. Skaltje nämner att barn förr ofta fick kárret som barnen fick börja hjälpa till med. Idag väljer de flesta att skicka ullu till karderier för att få arbetet gjort. Oliva hämtar dorte (nordsamiska) [spinnrock] och börjar botnit (nordsamiska) [spinna] láigi (nordsamiska) [garn]. Oliva berättar att hon var cirka 10 år när hon började botnit. Olivia instruerar Tove när hon provar för första gången. Oliva talar samiska med Tove, som svarar på norska. Skaltje kommenterar språksituationen i Olmmáivággi. Speakern berättar att det finns många samisktalande vuxna, men få samisktalande barn, men de förstår ofta samiska. Speakern förklarar att láiggit till rátnu botnit på tre olika sätt: cuožžamat (nordsamiska) [varpen] spinns vidare, goddaláiggit (nordsamiska) [inslagsgarnet] vävs lösare eller várfeláigi (nordsamiska) [garn till stadkanten] till várfi (nordsamiska) [stadkanten] botnit. Från várfi kommer garnet till varpen. Tove lindar upp láiggit på vikšamuorra (nordsamiska) [varpträ] innan det tvättas. Tove och Oliva tvättar láiggit utomhus, sedan hängs det upp för att torka utomhus. Oliva godda (nordsamiska) [väver] várfi samtidigt som hon suohppu (nordsamiska) [varpar] cuožžamat. Enligt Skaltje är det som várfi kännetecknar traditionell rátnu. Det finns flera mönster på várfi, den här heter stáinnárbánit (nordsamiska) [kjerringtenner]. Ordet kommer från fisken havskatt, de har vassa tänder och det sägs att de fortsätter bitas även efter att huvudet är avskuret från fisken. Andra mönster på várfi är sáhpánbánit och kihtegat. Oliva uppmanar Tove att sjunga, medan hon förbereder cuožžamat för vävning. Tove sjunger. De går till Olivas vävstuga där de ska arbeta under dagen. De börjar med att sy fast várfi på rivja (nordsamiska) [bommen] som är gjord av suhpi (nordsamiska) [al], för att den ska vara lätt. De sätter rivja på plats i rátnostuolet. Speakern berättar vidare att traditionen att väva rátnu kan vara flera tusen år gammal. Cuožžamat delas upp och knyts kring geadggit (nordsamiska) [stenar], vilka fungerar som tyngder. Till en stor rátnu använder Oliva tjugotvå geadggit. Tove och Oliva fortsätter med nästa steg i arbetet, ávildit (nordsamiska) [solvning]. Ávildanárpput (nordsamiska) [solvar] fästs kring cuožžamat, så att man får ett skäl kring ávildanmuorra (nordsamiska) [skaftkäpp]. Tove och Oliva gör uddo (nordsamiska) [docka] av goddaláiggit, det kallas uddet (nordsamiska) [göra dockor]. Speakern berättar hur man goddit genom att slå in goddaláiggit i juohku (nordsamiska) [skälet] och sedan ändra juohku. Skaltje berättar att uddo ska vara avlånga, så att man enkelt kan föra dessa genom juohku. Man använder gärna ullu av lábbát (nordsamiska) [lamm] till goddaláiggit för att det är så mjukt. Sávzzat har ofta 2-3 lábbát, vissa har till och med 4 lábbát. Oliva goddá (nordsamiska) [väver] och Tove gör uddo. Skaltje förklarar terminologin på mönsterrapporterna. Ránis (nordsamiska) [grå] ullu får man från äldre sávzzat, och cáhppat (nordsamiska) [svart] ullu från nyfödda lábbát. Skaltje poängterar vilket tungt arbete det är att goddit ránut. Hon berättar vidare vad som kännetecknar en bra rátnu: den ska vara rak i kanterna och så hårt vävd att man inte kan sticka fingrarna genom den. Efter några dagar har Tove och Oliva hunnit långt på rátnu. Skaltje berättar att duojárat (nordsamiska) [slöjdare] från Olmmáivággi har gott rykte och de har i alla tider varit flitiga att väva ránut, gjort gákkis (nordsamiska) [vadmal] och goddit (nordsamiska) [sticka] sockar och vantar. Hösten var den tid på året då de vävde rátnu för att kunna sälja dessa vid marknaden i Ivggu (nordsamiska) [Skibotn] i början av november. Det var vanligt att man sålde 3-4 rátnu för att få pengar till andra saker. Skaltje berättar att barnen väntade ivrigt på att marknadsbesökarna skulle återvända hem, ofta hade de lite godsaker med sig då. Vidare nämns att varje väverska sätter sin personliga prägel på rátnu genom de mönster de väljer att göra. Tove och Oliva avslutar vävningen. Oliva cuohppa gaskat (nordsamiska) [klippa av varptrådarna] och knyter dem hårt, så att rátnu inte remsas upp. De avslutar med att coavdit ránu (nordsamiska) [ta upp sömmen som håller fast rátnu på rivja]. Tove och Oliva lämnar vävstugan, flera ránut (nordsamiska) [ranor] i olika färger visas. Förr användes ránut som täcken och överkast. När de sedan blev slitna syddes de ihop och användes som loavdagat (nordsamiska) [kåtadukar] till lávut (nordsamiska) tältkåtor. Ránut var den viktigaste handelsvaran i handel mellan bofasta samer och renskötande samer, vilka vistades i området under barmarksperioden. Idag har ránut blivit en heminredningsdetalj i många hem. Tove går längs en väg med rátnu i handen. Tove är i ladugården och visar rátnu för sávzzat. Hon sjunger ”Bä, bä lilla lamm” på samiska. (Katalogisatörens kommentar: Medverkande: Tove Nilsen och Oliva Bjuril.) (Ájtte 2023)

(ca 29 min.)