Juoigan = Jojk / manus, regi Maj Lis Skaltje

Tal på samiska och svenska. Textad på svenska, engelska, samiska

Produktionsbolag: Filmpool Nord, SVT, Kautokeinofilm

Inspelad i de samiska områderna i Sverige, Norge och Finland 2006-2012

Sápmi på film och TV: Dokumentär om luohti (nordsamiska) [jojk]. Maj-Lis Skaltje agerar speaker i filmen och väver historiska skeenden som påverkat luohti med hennes familjs historia. Skaltje besöker även samer bosatta i olika områden, vilka ger sin syn på luohti och förklarar betydelse av luohti på ett personligt sätt. Språket i filmen är till stor del nordsamiska, men även lulesamiska och svenska förekommer. Text: ”Filbma lea filbmejuvvon Ruota, Norgga ja Suoma Sámis 2006-2012 Filmen är inspelad i de samiska områdena i Sverige, Norge och Finland 2006-2012.” Text: ”Mu sohkii / Till min släkt.” Snöskotrar kör i landskap, skog- och fjällandskap, luohti i bakgrunden. Boazovázzit (nordsamiska) [renskötare] spanar på eallu (nordsamiska) [renhjorden] för att se om eallu är lugn. Boazovázzit ser att eallu har bete några dagar till, männen har duoljit (nordsamiska) [torkade renskinn] på snöskotrarna och de är klädda med rävskinnsmössor och en av dem bär gistat (nordsamiska) [bellinghandskar]. Inga Juuso jojkar. Skaltje skidar i fjällandskap med beana (nordsamiska) [hund] som sällskap. Hon berättar att hennes áhcci (nordsamiska) [pappa] hade byggt lavdnjegoahti (nordsamiska) [torvkåta] som familjen bodde i under hennes första levnadsår. Flera svartvita fotografier med Skaltjes förfäder, áhkut (nordsamiska) [mor- och farmor] och ádját (nordsamiska) [mor- och farfar] från Baste cearru och andra vuxna och barn i Harrå. Skaltje konstaterar att hon växte upp med hela släkten i närheten och att familjen levde och arbetade med bohccut (nordsamiska) [renar]. Gammalt foto på kvinna som selar heargi (nordsamiska) [tam ren]. Skaltje säger att familjens liv kretsade kring bohccut, generation efter generation. Hon berättar att släkten har fått allt de har behövt från bohccut: mat, kläder och andra nödvändiga redskap, och bohccut har även forslat deras egendom och fungerat som transportmedel. Eallu i gárdi (nordsamiska) [rengärde], kvinnor och barn inomhus. Skaltje minns från uppväxten att alla samtal och barnens lekar kretsade kring bohccut, men hon kommer ihåg att trots att bohccut var så betydelsefulla jojkades ingen i hennes familj om den. Luohti i bakgrunden, Skaltje skidar vidare. Skaltje insåg först när hon var vuxen att prästerna hade knutit luohti (nordsamiska) [jojk] så hårt till hedendom att hennes familj och släkt inte jojkade. Eallu på vinterbete. Skaltje menar att luohti är den musikform som ger ett eko från livet i hennes barndom. Vinden viner över fjället, boazu (nordsamiska) [ren] i närbild, scen från ett fjäll och luohti i bakgrunden. Text: ”Covccu luohti Jojk till fjället Cokcu”. Nils-Anders Påve sitter i snön på fjälltopp och jojkar Covccu luohti. Bohccut syns på fjället och solen skiner. Mannen bär riebannáhgahpir (nordsamiska) [rävskinnsmössa], luhkka (nordsamiska) [oväderskrage], gálssohat (nordsamiska) [bellingbyxor], vuoddagat (nordsamiska) [skoband] och nuvttahat (nordsamiska) [bellingskor] från Karesuandoområdet. Påve jojkar Covccu luohti inomhus och berättar det är en gammal luohti som har funnits länge och som jojkades då och då. Påve berättar att han är född till att jojka och arbeta med bohccut. Han menar vidare att luohti hör till bohccut. Enligt Påve måste man jojka när man är vid eallu, där går det inte att sjunga. Text: ”Nils Anders Påve Bajit Sohppar/ Övre Soppero.” På Skaltjes fråga svarar Påve att det verkar som att bohccut gillar luohti och han säger att bohccut brukar se på honom när han jojkar. Text: ”Miesi luohti Jojk till renkalven.” Påve jojkar, boazovázzit driver eallu framåt över fjället med hjälp av snöskoter. Eallu i gárdi och boazovázzit stänger dörrarna. Människor i gárdi kastar fast bohccut, det är rátkin (nordsamiska) [renskiljning] och vintergrupperna ska bildas. Ung man berättar att han får lust att jojka när han ser bohccut och konstaterar att bohccut är samernas liv och väcker livslusten. Flera yngre män i en renskötarbostad jojkar turvis. Text: ”Áddjá luohti Jojk till farfar.” Text: ”Johan Påve Bajit Sohppar / Övre Soppero.” Text: ”Vielja luohti Jojk till brodern.” Text: ”Simon Marainen Bajit Sohppar / Övre Soppero.” Närbild på ung man ute i naturen som kör iväg med snöskoter. En man hämtar vatten i en bäck vintertid. Text: ”Beaskadasealu luohti Jojk till familjens renhjord.” Eallu föses framåt på vårflyttning, Marit Gaup Eira jojkar på sjöstranden. Gaup Eira är klädd i gákti (nordsamiska) [kolt], liidni (nordsamiska) [sjal] och gahpir (nordsamiska) [mössa] från Kautokeinoområdet. Bohccut springer på snön, en man kör snöskoter och på skoterkälken ligger cearpmat (nordsamiska) [fjolårskalvar] bundna, de är för svaga för att följa eallu. Gaup Eira kör skoter med stort lass på kälken. Mikkel Eira går i området och i eallu, han är klädd i gákti, gálssohat, nuvttahat, vuoddagat, riebannáhgahpir och boagan. Eira konsterar att många renar har passerat deras flyttväg, tusentals sedan han var ung. Eira berättar även att renskötseln har förändrats mycket på 40 år. Text: ”Mikkel Eira & Marit Gaup Eira Suolojohka.” Eira berättar att han var 17 år när de började använda snöskotern som hjälpmedel i renskötseln, och innan dess skidade de och körde med hearggit (nordsamiska) [tama renar]. Eira anser att det inte var jobbigt och nämner även att samiska dräkter användes dagligen på den tiden. Gaup Eira berättar att de genomförde både vår- och höstflyttningarna med hearggit när barnen var små, och hon anser att det var både krävande och arbetsamt. Eira går fram och tillbaka och spanar på eallu. Áldut (nordsamiska) [vajorna] kalvar, miesit (nordsamiska) [renkalvar] föds. Gaup Eira och Eira ligger ner på marken och vilar. Eira spanar på renarna i dimman. Han går på barfläckarna och jojkar, áldut betar och miesit går bredvid áldut. Text: ”Miesážiid luohti Jojk till renkalvarna.” Enligt Eira bildas en enhet mellan personen som jojkar, boazu och luohti när man jojkar. Eira menar att bohccut känner igen sin ägare, speciellt när denne jojkar. Han berättar att bohccut brukar stanna upp och håller sig i närheten när han jojkar den luohti han oftast jojkar vid eallu. Han konstaterar att eallu ger sig av om han sitter tyst, därför fortsätter Eira jojka och han erkänner att han inte klarar av att vara tyst. Han förklarar att han jojkar bohccut och sig själv. Gaup Eira och Eira i hemmet, en hund ligger mellan dem i soffan. Eira berättar att han alltid har haft många renar, och han tolkar det som att hans jojkande är lyckobringande och har skapat boazolihkku (nordsamiska) [renlycka]. Gaup Eiras berättar att hennes mor var kristen, vilket medförde att deras familj aldrig jojkade hemma, men i luonddu (nordsamiska) [naturen] och vid eallu jojkade de. Eira berättar att han som barn tyckte att det var så roligt att jojka och höra luohti. Eira och hans bror brukade stå utanför fönstret om någon hade fest och lyssna när folk jojkade. De hade lust att lära sig luodit (nordsamiska) [jojkarna] och deras mor brukade avslöja var de varit när de provade nya luodit. För cirka 50 år sedan var det många, även samer, vilka ansåg att det bara var berusade som jojkade. Om man jojkade trodde de flesta att man var berusad. Eira berättar att hans mamma jojkade mycket som ung flicka, men han konstaterar att han aldrig har hört henne jojka, bara fått det berättat av andra. Gammalt fotografi på barn och vuxna i Harrå. Skaltje berättar att hennes trygga liv i Harrå fick ett abrupt slut när hon började skolan. Scen från det som förr hette nomadskolan i Váhtjer (lulesamiska) [Gällivare]. Elever springer över skolgården, alla barnen är klädda i samiska dräkter från olika områden. Skaltjes berättelse om sin erfarenhet av att bo på internat under långa perioder kompletteras med scen där elever läser i skolan. Fotografi på Skaltje 7 år gammal, hon är klädd i samisk dräkt från Jukkasjärviområdet. Skaltje beskriver att hon upplevde det som att från och med nu skulle hon klara sig ensam i en okänd värld, hon var rädd och kände sig ensam. Scen från skolsal, eleverna räcker upp händerna för att svara på en fråga. Skaltje berättar att hon tvingades byta språk när hon började skolan. Svenska, som var främmande för henne, skulle nu användas. Flicka räknar vid svarta tavlan. Skaltje konstaterar att hon inte minns hur hon lärde sig räkna och läsa på det främmande språket. Flickor och pojkar som borstar tänderna innan sänggående. Skaltje berättar också att hon inte minns något från sina första år i skolan. Flickor sitter i sina sängar och ber aftonbön, de har sina kläder hopvikta på en pall vid sängens fotända. Närbilder på samiska dräkter och filtarna som användes på alla nomadskolor i Sverige. Skaltje säger att hon upplevde osäkerhet när hon förstod att familjens liv, språk och vanor inte värderades högt i den svenska världen. Fotografi på ett tjugotal flickor, alla klädda i samiska dräkter från Jukkasjärviområdet. Som vuxen sörjde Skaltje att hennes uppfostran hade skötts av andra människor än hennes föräldrar, speciellt då hon menar att det var den period i livet som man är skörast. Svartvitt fotografi som visar Skaltjes föräldrar. Skaltje menar att hon även förlorade mycket kunskap om föräldrarnas samiska liv genom att hon bodde på internat. Barn och lärarinna går upp för en liten backe utanför låvdagoahte (lulesamiska) [tältkåta] där de hissar en flagga. Barnen höjer händerna i en hälsning några gånger efter flaggningen, därefter går de ner till låvdagoahte igen, alla bär samiska dräkter från lulesamiskt område. Fjället Áhkká (lulesamiska) [Akka] syns i bakgrunden. Skaltje berättar att hennes föräldrar gick i kåtaskola, där man både bodde och fick sin undervisning i kåtor. Politiken på den tiden styrdes av rasbiologiska tankar med idén om att samer var av mindre begåvad ras. Gammalt foto på flickor och pojkar i samiska dräkter från Jukkasjärviområdet. Skaltje berättar att historier om rasbiologiska undersökningar, mätningarna och fotograferingar av hennes fastrar och farbröder har traderats inom familjen. Enligt Skaltje användes rasbiologin som ett alibi för nedsättande behandling av samerna och detta har även påverkat synen på luohti. Text: ”Lapperne have i Almindelighed ingen Sans for Musik og kun naar Lappen er beruset ytrer han sin glæde ved Toner der for ett musikalsk Øre ere yderst modbydelige. Gustav Peter Blom, norsk ämbesman, 1830.” Text: ”Sine smaa sange kalder finnerne i Finnmarken luotte… og ledsager dem med en monoton melodi… hvilken i fremmende øren lyder høist ubehagelig… Naar de er drukne pleier de att impovisere noget galimatias med grymtetoner. Amund Helland, professor, 1906.” Svanar som flyger på våren och sjunger. Jörgen Stenberg ror på sjö och jojkar. Text: ”Njuvcca luohti Jojk till svanen.” Närbild på Stenberg. Text: “Jörgen Stenberg, Máláge / Malå.” Enligt Stenberg har människor olika sätt att uttrycka sig och det beskriver hur man är som människa och vad man menar är viktigt. Stenberg berättar att luohti är ett uttryckssätt för honom. När han vill uttrycka starka känslor använder han luohti som ligger honom varmt om hjärtat. Stenberg går längs ett renstängsel och lagar det. I området kring Máláge (umesamiska) [Malå] har luohit tystnat och inte använts på 40-60 år, berättar Stenberg. Vidare berättar han att många äldre i området aldrig har hört luohti av äldre personer. Den nordsamisk populärjojken var Stenbergs ingång till luohti. Han berättar att det till en början kändes bra att lyssna på det, men beskriver att det sedan uppstod en saknad. Bekanta till Stenberg rådde då honom att studera Karl Tiréns anteckningar av jojkar från 1910-talet och Sveriges radios inspelingar av jojk från 1950-talet för att hitta jojkar från sitt område. Stenberg sitter vid köksbordet och studerar notblad med nedtecknade jojkar. Han lyssnar på melodier och jojkar med till dessa. Han beskriver att det som finns i arkiven bara är “ett skelett” till luohti, skiftningar och variationer syns inte. Tirén har tolkat personers luodit (nordsamiska) [jojkar] till noter och Stenbergs arbete var att tolka luodit från Tiréns notanteckningar till luodit. Stenberg menar att det inte alltid går att återge luohti som de ursprungligen var. Stenberg jojkar. Text: “Coadggi luohti Jojk till knipan.” Stenberg förklarar att man kan beskriva ett område med känsla genom att jojka det. Stenberg går i skogen och jojkar, han står mot en sten och jojkar. Text: “Smálaga luohti Jojk till berget Smalahken.” I sitt arbete med att erövra jojktraditionen från sitt område känner Stenberg det som att han har närmat sig sina förfäder och de som levt i tidigare generationer. Genom äldre luodit får man enligt Stenberg känna på de äldre generationernas känslor och relationer till platser, djur och renskötseln. Man kan även lära sig saker genom de äldre luodit och Stenberg anser att han har lärt sig ett förhållningssätt till naturen genom dessa. Skaltje berättar om sin ungdomstid, hur hon började studera och var ensam same i en svensk omgivning. Foton på Skaltje som barn med resten av familjen och unga studenter. Skaltje menar att hon försvenskades under den perioden och kom längre och längre bort från det samiska livet. Foto från Skaltjes studentfirande, hennes mamma och bröder bär samiska dräkter från Jukkasjärviområdet, medan hon själv bär vit klänning. Skaltje berättar att hennes samiska bakgrund var oväsentlig för andra under den perioden och hon valde inte heller att framhålla sin samiska bakgrund. Gammalt foto på två kvinnor klädda i samisk dräkter i gárdi, ljud av bohccut i bakgrunden. Skaltje beskriver sin barndom som ljus med en stark gemenskap och att detta till slut trängde fram och gjorde att hon drogs till sitt ursprung. Filmsekvenser med demonstrationer på 1960-talet i Norge, i närheten till Guovdageaidnu (nordsamiska) [Kautokeino], merparten av personerna är klädda i samiska dräkter från området. Skaltje agerar radioreporter. Hon berättar att hon flyttade tillbaka till Sápmi (nordsamiska) [Sameland] och började arbeta på radion. Genom det arbetet upptäckte Maj-Lis luohti. Foto på folksamling utanför en byggnad, en man och två kvinnor bär samiska dräkter från Tana- eller Karasjokområdet. En händelse i arbetet påverkade Skaltje starkt, enligt henne själv. Hon kom som främling till Smiervuotna (nordsamiska) [Smörfjord] för 40 år sedan och fick luohti som gåva av Anne Berit Eira Anti. Text: “Anne Berit Eira Anti” “Kárášjohka / Karasjok.” Eira Anti jojkar. Skaltje och Eira Anti ser på foto från resan. Eira Anti berättar att hon gav Skaltje en luohti då hon gjorde så gott intryck när de träffades för första gången. Eira Anti Berit förklarar att på den tiden var luohti inte något man pratade så mycket om, och få var intresserade av luohti. Därför gjorde Skaltje och hennes intresse för luohti ett stort intryck på Eira Anti. Skaltje berättar att hon aldrig kommer att glömma det för att det var så speciellt för henne. Eira Anti menar också att det är ett minne som hon kommer ihåg och berättar att Skaltjes luohti är så ljus och fin, den är ett fint minne även idag. Eira Anti Berit förklarar att luohti tillhör personen som jojkas och värnar den personen. Vy över havet, örn som flyger. Eira förklarar att få en luohti är något som gör personen glad. När han var ung frågade de äldre ofta om man hade fått en luohti. Om man hade egen luohti var de äldre väldigt intresserade att höra den, och med luohti som utgångspunkt bildade de sig en uppfattning om personen, berättar Eira. Luohti beskriver en person, fortsätter han. Vidare berättar han att förr hade alla en egen luohti och många ansåg inte att man var same om man inte hade en egen luohti. Ung flicka jojkar. Text: ”Ivvár Ristena luohti Jojk till farmors syster.” Text: ”Eadni luoht Jojk till modern.” Terje Henriksen Joks jojkar och berättar att han och dottern Ronja jojkar dessa luodit (nordsamiska) [jojkar] eftersom hans mamma jojkade mycket. Text: ”Terje Henriksen Joks Kárášjohka / Karasjok.” Henriksen Joks berättar att hans mamma lärde honom många luodit. Närbild på Henriksen Joks mamma med ett spädbarn i famnen. Henriksen Joks förklarar att man minns personen man jojkar och ofta är personen avliden. Vidare menar han att det känns fint att minnas nära och kära som har gått bort. Henriksen Joks och hans fyra döttrar sitter vid köksbordet. Text: “Sara Risten Johnsen Joks Kárášjohka / Karasjok.” Johnsen Joks berättar att deras pappa har lärt dem att jojka olika luodit. Johnsen Joks säger att hon gillar att jojka och berättar att hon och systern Henriette jojkade mycket som barn. Hon gillar att jojka, fortsätter hon, men medger att de idag sjunger mest engelska låtar. Text: “Várjavuotna / Varangerfjorden.” Text: “Johan Andersen Ábusborri / Abefsborg.” Andersen fiskar, fiskmåsar skriker i bakgrunden. Andersen jojkar, kör båt och matar måsar. Text: “Skávlli luohti Jojk till måsen.” Andersen sitter i vardagsrummet och berättar att han lärde sig jojka av sin far. Han säger även att hans far brukade sitta vid köksbordet vid 10-tiden på söndagarna, och om han började trumma med ett finger mot bordet var det ett tecken på att han snart skulle börja sjunga och jojka. Foto med skepp och Andersen som ung. Andersen berättar att han gick till sjöss 1955 och hamnade i Trondheim, därifrån blev de skickade till Amerika. Foto på unga män på fartyg. Han berättar vidare att han mönstrade på många olika fartyg och reste till bland annat Buenos Aires och Santos. Ibland jojkade han för sjömän på sina resor när han var på bra humör. Fåglar och katter är Andersens vänner och han brukar jojka dessa, närbild på katt. Text: “Gáhttu luohti Jojk till katten.” Andersen jojkar katten och gör läten som den, katt ser på när Andersen framför luohti och gestaltar katten. Träbåt uppdragen vid älvkanten. Text: “Deatnu / Tanaälven.” Risten Rauna och Jouni P Guttorm fiskar luossa (nordsamiska] [lax] i älv. Guttorm vittjar näten. Berit Alette Mienna jojkar. Text: “Duovvi luohti Jojk till honlaxen.” Aage Solbakk offrar huvuden och stjärtfenor från luossa (nordsamiska) [lax] på sieidi (nordsamiska) [sejte] och stryker över stenen och läser ett stycke. Solbakk är klädd i samiskinpirerad jacka och šávkka (nordsamiska) [herrmössa] av ull. Text: “Berit Alette Mienna Jergul”. P. Guttorm och Guttorm fiskar. P. Guttorm menar att få luossa är sommarens gåva och konstaterar att paret är nöjda, deras liv levs på ett sätt de trivs med. Text: “Risten Rauna & Jouni P Guttorm Áhguoika / Akukoski.” Paret har alltid fiskat och luossa är enligt P. Guttorm bra fisk. P. Guttorm berättar att de njuter när de får fiska tillsammans, de uppslukas ofta av situationen och kan stänga ute andra saker i livet. Guttorm instämmer i det. P. Guttorm säger att hela deras liv är knutet till luossa. P. Guttorm kör båt och Guttorm höjer handen som hälsning. Oftast fiskar paret med kastspö, men en gång hade de lagt ut nät och fångsten blev 108 kilo luossa, vilket var för mycket, enligt dem. Guttorm går med rullator från näten som är upphängda. P. Guttorm reder ut nät. Luossa upphängd på ställning, fiskeredskap, hus och båtar. Aage Solbakk berättar att Deatnu (nordsamiska) [Tanaälven] är en av världens bästa laxälvar, luossa från Atlanten går upp i där. Vy över Deatnu. Solbakk informerar att vårens första laxfångst förr i tiden offrades till fiskguden av noaidi (nordsamiska) [nåjden] eller den personen som hade fångat luossa. Text: “Aage Solbakk Historihkkár / Historiker Hillagurra.” Under lång tid har sieide i Goavddesgurra använts, berättar Solbakk, och han visar hur ceremoni kan ha sett ut på den tiden. Noaidi hade šárat (nordsamiska) [personer som agerar hjälpandar] till hjälp när denne gjorde sina resor till andra världar, berättar Solbakk. Šárat hade till uppgift att jojka när noaidi vaknade upp till den här världen igen efter sin resa. Solball jojkar, spegelbild på växter i vatten. Skaltje berättar att naturen var helig för samernas förfäder. Enligt Skaltje är luodit som beskriver marker, fjäll och sjöar en rest från den samiska gamla religionen. Vy över fjäll, fågel i träd. Naturfenomenen som till exempel sol, åska ansågs vara gudomligheter. Skaltje berättar att samerna tackade luonddu för livsuppehållet genom att offra. Scener med sieiddit (nordsamiska) [sejtar]. Sieiddit placerade ut vid platserna där man offrade som kännetecken på platsernas helighet. En händelse som visar på samernas tro är då Skaltje berättar att hennes farfars far för cirka hundra år sedan offrade familjens vackraste körren som uvhri (nordsamiska) [offer] till naturens andar, då han ansåg att han hade fått hjälp i en svår situation. Närbild på kvinna, barn och man, svartvitt foto. Skaltje máttaráddjá (nordsamiska) [farfars far] drev mot det farliga utloppet i Siiddassjávri (nordsamiska) [Sitasjaure] på ett isflak. Men enligt Skaltje máttaráddjá hade gudarna hört hans böner och ökat vindarna, så han kastades iland med isflaket han färdades på. Vattendrag och eld i närbild, trumslag i bakgrunden. Person trummar på meavrresgárri (nordsamiska) [trumma]. Skaltje informerar om att när man förr i tiden ville ha kontakt med naturkrafterna, så jojkade man och använde meavrresgárri, man ansåg att det kunde hjälpa noaidi att nå andra världar. Tecken på meavrresgárri i närbild. Ordet juoiggat (nordsamiska) [att jojka] är över 4000 år gammalt och Skaltje menar att samernas förfäder kan ha jojkat redan då och kanske använt meavrresgárri ännu längre tillbaka. Kyrka på ett näs. De första kyrkorna i Sápmi byggdes med syftet att att omvända samerna och få dem kristna. Närbild på meavrresgárri. Skaltje berättar att luohti fördömdes och meavrresgárit (nordsamiska) [trummor] beslagtogs, några fördes bort och de flesta brändes. Text: “Meavrresgári oamasteaddji lea Poala-Ánde. Dubmejuvvon jápminii noidošoammi gea... 168´92. Trummans ägare var Anders Poulsen. Dömd till döden 1692 för nåjdkonster.” Missioneringen bland samer var intensivast under 1600-1700-talet, berättar Skaltje. Ola Graff, professor vid Romsa (nordsamiska) [Tromsö] museum, läser ur ett brev där den danska kungen Christian IV år 1609 skriver att samer bedriver trolldom och att andra inte törs bo på samma ställe som dem. Kungen uttrycker att de samer som utövar trolldom ska dömas och avrättas. Enligt Graff var det början på de stora häxprocesserna mot samer på 1600-talet. Bok med text: “Finmarken Sorenskriveri Justitieprotokol nr 21.” Historikern Rune Blix Hagen, historiker vid UIT i Romsa, forskar på 1500- och 1600-talet. Blix Hagen berättar att han hittade gamla rättspapper när han arbetade vid Tromsö stadsarkiv. Vidare berättar han att innehållet visade på avgörande vittnesmål för de åtalade, de kunde frikännas eller dödas. Svartvita foton på samer i olika situationer. Historikern berätta att samerna vid den tiden var kända över hela Europa att vara mäktiga magiker. Det fanns en allmän uppfattning om att samer hade krafter utöver övrig befolkning och detta i sin tur påverkade rättsprocesser över hela Nordkalotten. Blix Hagen berättar att 37 samer, flest män, dömdes för utövande av trolldom. Blix berättar att staffet var att dömas på eld. Flammande lågor visas. Fotografier på samer på havet, vid renhjordar, på kåtaplatser med mera. Blix Hagen säger att ca 20 % av domarna vad gäller trolldom berörde samer. Han förklarar att det blev en demonisering av urfolk. Dessa processer uppstår just när den dansk-norska staten har påbörjat sitt intrång i de samiska kärnområdena och Blix Hagen menar att det är en territoriell expansion in mot de samiska fjordarna. Luohti och gitarrspel. Text: “Inga Juuso Guovdageaino & Steinar Raknes Oslo.” Text: “Skápma luohti Jojk till mörkertiden.” Eallu drivs till gárdi (nordsamiska) [rengärde] sommartid och det är miessemearkun (nordsamiska) [kalvmärkning]. Eallu släpps ut från gárdi och springer på fjället Náššá, en man jojkar. Text: “Bohccuid luohti Jojk till renarna.” Text: ”Anders P Bongo & Ante Niillas Bongo Heammogieddi.” Anders P. och Ante Niillas Bongo sitter och kikar när eallu tar sig upp för fjället, en hund ligger mellan dem. A N Bongo frågar P. Bongo hur han kom på luohti till Náššá. P. Bongo berättar att luohti komponerades när han samlade eallu, sedan jojkade han den i flera dygn för att komma ihåg den. A N Bongo jojkar. Text: “Náššá luohti Jojk till Náššá.” Vy över Náššá och sommarboplatsen, barn spelar fotboll utomhus. Text: “Marit Gutnil & Anders P Bongo Heammogieddi.” Paret i lávvu (nordsamiska) [tältkåta], P. Bongo späntar tändved. Bongo hänger upp rákkas (nordsamiska) [sovtält]. P. Bongo jojkar, hund sover. Text: “Cuoikka luohti Jojk till myggan.” Paret lägger sig för att vila i rákkas, P. Bongo jojkar. En man vid johka (nordsamiska) [bäck] skördar boska (nordsamiska) [kvanne] sommartid och gör flöjt av boska. Text: ”Luohti Stuoravággáj fádnobihppáin Jojk till Stordalen med instrument av kvanne.” Skaltje konstaterar att samer inte hade möjlighet att använda stora saker, till exempel instrument, då man förr flyttade med ráidu (nordsamiska) [renrajd]. Endast enkla instrument av naturmaterial började användas till luohti när goavdásat (nordsamiska) [trummorna] beslagtogs, berättar Skaltje. Naturvyer. Kvinna jojkar, en man spelar på instrument, båda bär samiska dräkter från sjösamiskt område i Norge. Text: “Áillu Jenssa luohti bajánboska cuojansain Jojk till Jens A Mienna med instrument av björnloka.” Person går på fjäll, luohti i bakgrunden. Samer har funnits i tusentals år, trots att de inte har haft krigshärar eller politisk makt, inte heller har de haft riksgränser. Luohti är ett av det kitt som har hållit ihop folk, menar Skaltje. Kvinna klär på sig traditionell samisk dräkt från skoltsamiskt område. Finland förlorade stora arealer till Ryssland efter andra världskriget, berättar Skaltje. Närbild på väska från skoltsamiskt område. Samerna i Petsamo och Suenjil flyttades snabbt och abrupt till Finland och de fick med sig få ägodelar, men deras ortodoxa tro och leudd (akkalasamiska) [jojk]/ (kildinsamiska) [jojk] höll de fast vid. Ortodox mässa med nattvard utomhus i regnet. Prästerna bär klädesplagg med inspiration från skoltsamiskt hantverk. Text: “Njávdán Neiden”, vy över Njávdán. Text: “ Leudd Lukas Riiko bárdnán Jojk tilll Lukas Rikos son.” Kvinna jojkar. Text: “Katri Jefremoff Nellim.” Jefremoff Nellim samtalar med ett par i vardagsrum. Jefremoff Nellim berättar om flykten som gick fort och ledde till att de endast fick med sig saker som kunde bäras. Det var en händelse som var jobbig psykiskt för de vuxna, berättar Jefremoff Nellim. Hon har inte några minnen själv efetrsom hon var ett litet barn då det inträffade. Text: “Kiureli Kiprianoff Leudd Jojk till Kiureli Kiprianoff.” En man står på sjöstranden och jojkar, han bär samisk dräkt från skoltsamiskt område. Skaltje beskriver luohti som en minnesbank eller budbärare från förfluten tid, luohti vidareförmedlar händelser, personer och platser. Text: “Ultevis.” Vy över lågfjällsområdet Ulldevis (lulesamiska) [Ultevis] som ligger inom Sirges sameby. Skaltje berättar att det har varit många oroliga tider i Sápmi. Renar betar på Ulldevis. Text: “Ultevisa vuolli Jojk till Ultevis.” Apmut-Ivar Kuoljok jojkar. Ällo (lulesamiska) [renhjord] rör sig över Ulldevis. Helikopter och motorcrosscyklar föser ällo framåt mot gárdde (lulesamiska) [rengärde]. Text: Apmut-Ivar Kuoljok Johkamohkki / Jokkmokk.” Människor i gárdde. Kuoljok berättar att Ulldvis utgör Sirges höstbetesmarker. Han sitter med sin hund och berättar om bolaget Vattenfalls dämningar av Sirges vår- och sommarbetesmarker. Enligt Kuoljok har dämningarna även påverkat vinterbetesmarkerna. Vy över dammar och elledningar. Kuoljok berättar att på Sirges betesmarker har det byggts 13 vattenkraftverk och i många fall stora vattenmagasin i anslutning till dessa. Vatten som forsar fram i anlagda kanaler. Skaltje förklarar att två olika sätt att se på naturen kolliderade när Sverige industrialiserades och då uppstod synen att renskötare var ett hinder. Skaltje konstaterar att när staten såg nyttan av naturtillgångarna glömdes samernas rättigheter bort. Text: ”Johan Märak Johkamohki / Jokkmokk.” Text: ”Vuolli Jupmil Áhccái Jojk till Gud.” Prästen Johan Märak jojkar och tänder ljus i Jåhkåmåhkke oabme girkko (lulesamiska) [Jokkmokks gamla kyrka]. Det samiska samhället har alltid blivit utsatt för förtryck från det svenska samhället då de inte har förstått den samiska kulturen, menar Märak. Luohti har ansetts som syndigt, men Märak håller inte med, utan anser att de hör till den samiska kulturen. Text: ”Sarvva vuolli Jojk till älgen.” Märak i skog på älgjakt på hösten, sarva (lulesamiska) [älgar]. Märak sitter vid elden och jojkar sarva, vidare berättar han att hans morfar Skájde-Janne brukade jojka den för Märak när han var barn. Märak berättar vidare att Skájde-Janne var hängiven både till kristendomen och den gamla samiska religionen. Enligt Märak hade Skájde-Janne en önskan om att Märak skulle bli biernnár (lulesamiska) [björnjägare]. För att ingjuta mod i Märak bad Skájde-Janne honom äta en sked torkad sáhppe (lulesamiska) [galla] från biernna (lulesamiska) [björn], som han förvarade i sitt hem i Skájdde (lulesamiska) [Skaite]. Märak säger att det smakade beskt. Text: ”Berit Anne Oskal Kemi Heammogieddi.” Oskal Kemi jojkar, Aslak Bals hugger ved, vyer över hav och fjäll på hösten. Text: ”Luohti Ellon Áillui Jojk till Aslak Bals.” Svartvitt foto där Bals kikar med kikare, två hearggit (nordsamiska) [tama renar] med reahkat (nordsamiska) [slädar] lastade med muorra (nordsamiska) [ved]. Bals är klädd i traditionell samisk dräkt från Kautokeinoområdet. Eallu i gárdi vintertid, Aslak Bals och hans hustru deltar i arbetet med bohccut. Bals märker miessi och hustrun håller i den. Bals berättar att det är lätt att arbeta i boazodoallu (nordsamiska) [renskötseln] när hustrun har samma inställning till arbetet som han själv. Paret är klädda i både traditionella samiska dräkter och industriellt tillverkade kläder. Lávvu uppställd. Text: ”Aslak & Karen E M Kemi Bals Heammogieddi.” Bals och Kemi Bals sitter i lávvu och berättar hur livet och boazodoallu har förändrats över tid. De traditionella samiska kläderna är de bästa kläderna, enligt paret, men de konstaterar att yngre inte alltid vill lyssna på deras råd. Bals menar att man måste göra det som är bäst för boazu, om man går mot luonddu kommer utfallet inte att bli bra. Samernas livsstil genom årtusenden har varit enkel och har inte lämnat varaktiga spår i luonddu, berättar Skaltje. Fjäll och eallu vintertid. För att överleva i klimatet som råder i Sápmi krävs kunskap och skicklighet, poängterar Skaltje. Vad framtiden bringar för världen vet man inte, konstaterar Skaltje, men hon uttrycker en önskan om att den samiska kulturen och luohti ska fortleva och bidra till en mångfald. Flera personer kör snöskoter i snöstorm. Text: ”Vuostebiekkaid luohti Jojk till motvindarna.” Bohccut grymtar, hundar skäller och fågelljud. Text: ”Mathis A. Bongo Heammogieddi.” A. Bongo sitter vid köksbordet i renskötarbostad och jojkar, en hund äter bröd. A. Bongo menar att det finns många saker man kan kalla motvindar för renskötare, han nämner gruvor, myndigheter, media, naturexploateringar med mera. A. Bongo berättar att han har jojkat sedan barnsben. Han stammade som barn, men när han jojkade utvecklades han och stammandet minskade. Han berättar vidare att han jojkar vid alla slags tillfällen i livet, både glädje och sorg. Eallu vintertid, A. Bongo menar att han föddes till att arbeta med bohccut och det var naturligt för honom att börja arbeta inom boazodoallu. Han menar att man lär sig så länge man lever, fullärd blir man aldrig. Han förklarar att det hela tiden dyker upp saker som påverkar förutsättningarna för boazodoallu, och man kan inte förutse hur bohccut reagerar på förändringarna. A. Bongo står i eallu vintertid och jojkar, han är klädd i šávkka (nordsamiska) [herrmössa] och beaska (nordsamiska) [renskinnspäls] från Kautokeinoområdet. Text: ”Biekka buori luohti Jojk till vindens egendom.” Filmen avslutas med vy över fjäll i soluppgången på våren, ripors och fåglars läten ljuder över vidderna. (Ájtte 2023)

Produktion: Sverige, Finland, Norge

svenska, samiskt språk

1 tim., 25 min.