Det hände 1961-62

Katalogposten är under arbete och kompletteras senare

Sápmi på film och TV: Förtext: ”Vattenfall visar” / ”Det hände 1961-62.” Stalons kraftstation invigdes, den sjunde och sista av Vattenfalls byggen i Ångermanälven. Speakern berättar om Stalons kraftstation: ”Den kännetecknas mest av den 18 km långa tilloppstunneln genom vilken man flyttar Kultsjöns vatten under hela Njakafjället och låter det störta 200 meter ner till turbinen. Allt dolt inne i fjället.” Gåaltoe (sydsamiska) [Kultsjön] och Njakafjället ligger i Vilhelmina kommun. Speakern: ”Den 5 oktober 1961 enades Vattenfall och naturvårdarna om hur man i framtiden ska kunna bygga ut Norrlands älvar utan att förstöra väsentliga naturområden. Motsättningarna var till en början mycket stora, men vid en presskonferens berättade naturvårdsdelegationens ordförande, landshövding Bo Hammarskjöld, att man har sjuttio diskuterade objekt och enats om att 28 objekt lämnas helt orörda, 14 objekt får uppskov upp till 10 år och att 28 älvar får byggas ut.” Karta över Lule älv och fjällområdena kring denna. Personer sammanträder och undertecknar kontrakt. Renar i rengärde. En man studerar renarna i rengärdet. Skylt med följande text: ”OBS: Besök å renförsöksanläggningarna i Slakka må ske endast i närvaro av behöriga personer. Serri-verksamheten.” En annan skylt meddelar följande: ”Förbud. Det är strängeligen förbjudet att medföra hund vid besök å renförsöksområdena vid Slakka.” Speakern: ”Och om mat handlar de försök att närsäkringsfodra rädda svältande renar vintertid som Vattenfall startade i Serri under 1960, och som nu har börjat visa smått sensationella resultat. Renskötseln är tusenårig och den har i stort sett gått till på samma vis hela tiden. Det har inneburit att renarna under vissa svåra vintrar dukat under. Ibland upp till 150 000 djur därför att de inte har kommit åt tillräckligt med bete och utan att människan kunnat hjälpa dom. Vad man önskat är tillskottsfoder som snabbt och effektivt skulle kunna placeras ut i markerna vid bristsituationer. Men också ett foder som skulle kunna stärka vajornas kondition när dom ska kalva.” Áldo (lulesamiska) [vajor] och ruoppsis miese (lulesamiska) [nyfödda kalvar] i gärden. En man går bland áldo och ruoppsis miese och häller upp foder i träkrubbor. Speakern: ”Kraftfodret kallas Persson-blandning. Det anspelar på agronom Sven Persson från Lantbrukshögskolan i Ulltuna som experimenterat ut det.” Olika ingredienser, namnen står på små skyltar till exempel halm grovmalen, soja, blandsäd gröpad, betfor, bungekalk, riksmineral IV, salt, adesan med mera. En man i vit läkarrock placerar det uppradat på golvet. Speakern: ”Några renar transporterades ner till Ulltuna där man bland annat studerade deras förmåga att smälta olika slags foder. Försöken leddes av professor Sture Eriksson som kom fram till att renarna och fårens förmåga att tillgogogöras sig näringen är lika. Därmed kan man sätta likhetstecken mellan renen och övriga idisslare i fråga om att smälta åtminstone grön foder i motsats till den konventionella uppfattningen att renen måste ha renlav för att klara sig.” En man klädd i vit läkarrock matar några renar inomhus. Mannen arbetar i ett laboratorium, där finns bland annat flaskor med vätskor, där han med ett sugrör blåser i vätskorna. Speakern: ”Men det gäller också att få fram ett kött som kan konkurrera med det vanliga nötköttet om allmänhetens köpintresse.” En renkalv kastas fast med lasso och en man studerar detta. Speakern: ”På våren 1961 började man inom Serri-verksamheten med försök att få fram med gödrenkalv. Många hävdade att den speciella rensmaken skulle gå förlorad men vid en provsmakning i Jokkmokk konstaterades att någon skillnad på smaken inte märktes. Men att gödkalven var mörare i köttet som också var lättare att tillreda.” Två män håller med hjälp av rep fast en renkalv och ett får i en hage. Ett sällskap på cirka 30 personer äter middag på restaurang i Jåhkåmåhkke (lulesamiska) [Jokkmokk]. I sällskapet finns flera personer som bär slipsar gjorda av bátte (lulesamiska) [vävda band]. Speakern: ”Kungen av Suorva har abdikerat. Den legendariske dammvakten Evert Harnesk, han kallas också ’Vildsvensken,’ slutade sin mångåriga tjänst i augusti 1961. Harnesk är en man som fruktats och älskats av samer och turister i många år, otaliga är historierna om hans märkliga öden och äventyr. Men hans avgång är mer än en personlig händelse. Den innebär också slutet på en Vattenfallsepok här uppe. Isoleringen är bruten nu när Stora älvs-planen börjar realiseras. En ny damm ska byggas och det väglösa Suorva blir ett lättillgängligt utflyktsmål när Vägen västerut får sin första förlängning. Under en av sina flygande inspektioner i området passade generaldirektören Gravström på att tacka Harnesk och hans fru Sara som skött telefonväxeln i Suorva.” Vy över bostäder i Suorvvá (lulesamiska) Suorva. Paret Harnesk samtalar med flera personer. En Cessna landar på sjön och folk möter planen. En flicka syns i folkvimlet, hon är klädd i gákti, avvi och liidni från Karesuandoområdet. (Katalogisatörens kommentar: Slakka sameby hette tidigare Sierri alternativt Serri sameby, i detta inslag kallat Serri-verksamheten. Slakka sameby är en skogssameby i Jokkmokks kommun.) (Ájtte 2023)

18 min., 18 sek.