Tablåinnehåll
Om förorternas och landsbygdens musik. Vi träffar Po Tidholm, journalist och författare och Jan Edling, utredare vid Flexicurity. Gästkrönikör och massor av politisk musik. Tionde programmet av tio av Mikael Strömberg. Om förortens och landsbygdens musik. Avsnittet rör sig in och ut i ämnet musik och makt, land och stad. Där musiken i många fall blivit en räddning från tristessen och betongen. All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Po Tidholm, författare och frilansjournalist, Jan Edling, utredare på Flexibility. Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater. Gästkrönikör: Klara Lewis, audiovisuell konstnär. Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver hiphopens uppror. Myten säger att hiphop är musikens boxning. Ska man bli någon i ringen duger det inte att vara en mätt, nöjd medelklassunge från radhuslängan. Man bör ha ett hämndbegär som omsätts i taktfasta slag och rappa ord. Men hipphoppen har förändrats. Se på Dogge Doggelito som sitter och myser i Bolibompastudion. Inte mycket boxning där inte. Men det underlättar att förklara hiphoppens uppkomst med förorts-, och getto-perspektivet, underklassen, och en musiksort som är sammanflätad med politik, sex, pengar, våld och hårt arbete. Få andra musikformer har kommersialiserats med samma kraft, 60-70 procent av Billboardlistans bäst sålda artister är hiphoppare. Å andra sidan har ingen annan musik lyckats pånyttfödas med sån anarkistisk påhittighet. I dag går hipphoppen in i nya konstellationer med elektronika, noise och till och med klassisk musik! Den har en ovilja att analyseras, i alla fall till en viss gräns när den ska genrebestämmas. Dess historia liknar en väv av tillfälliga detaljer som flyter ihop till det som är kärnan i hiphoppens budskap: kärlek, hat, kåthet, narcissism, dans, kläder, poesi, sex, spänning, mystik, droger, gudstro, våld, coolhet, softhet, utanförskap, självförtroende. Och syndernas förlåtelse. Fyra omständigheter/platser/områden har tillsammans format hiphoppen. 1. Bronx. 2. Afrika. 3. Budskapet och politiken. 4. Sammanhållningen och globaliseringen. Para ihop Jamaicas roots-generation med Bronx vid mitten av 70-talet och du får något som liknar en möjlig startpunkt. Här finns något i tid, ras, plats, mångkultur och heta beats som förenas i politisk agitation. Stolthet är det vanligaste ordet i texterna. Både Trenchtown och Bronx faller offer för en galen stadsplanering som sätter hus i ruiner. Bara i Bronx tvingas 60 000 människor flytta när de fångas i åttafiliga Lower Manhattan Expressways korsdrag. Moses körde sin bulldozer rakt över dem. Eventuellt kan man också påstå att målen för slumsaneringen (områden endast för vita ) driver fram hiphoppen. För när folk inte har några hus att bo i träffas de på klubbar och i gathörn. De tar med sig stereon ut på gatan, afro-amerikaner, afrokaribiska ungdomar, latinos, alla, och så är rörelsen i gång. Mixa sedan ihop rastafaris burru-trummor, rythm and blues från New Orleans, jamaicansk ska, rock steady, reggae, dub, spirituals, spoken word, vildsinta ekon, synkoper och disstade signaler och dränk alltsammans i färg, nerv och protest. Det är lika med Hiphop. Rockmusiken kräver ikoner som sjunger längst fram vid scenkanten. Men hiphoppen hyllar kollektivet; ljudarkitekterna, producenterna, soundsystemens dj:ar. Och ta de flerspråkiga gängen i Bronx, de som kräver respekt. I de här gängen rinner hiphop genom luften likt det kalla vattnet ur en sliten brandpost. Den rycker fram med gängledarna, de skarpa rebellerna med anti-auktoritära reflexer. De vassa tungorna. DJ Kool Herc slipade bort sin accent och påstås ha startat hiphoppen med en privat familjefest. Herc kopplade ihop högtalarna och skivspelarna till ett mäktigt soundsystem så att det skakade i de gamla plåttaken. Eller ta den mystiske Afrika Bambaataa, som på zuluspråk betyder hängiven ledare . Han är grundare av en egen religion, Universal Zulu Nation, där så avlägsna musikstilar som Kraftwerk, melodin från Rosa Pantern och Rolling Stones blandas i The Magic Disco Machine. Bambaataa är predikanten som talar om hiphoppens fyra element: DJ:ing, rappen, b-boying (dans) och graffitin. En annan glorifierad ledare är Grand master Flash. Under alla omständigheter delar gängen under 70- och 80-talen en revolutionär estetik. Det handlar om att släppa ut en stil, orörd av marknadskrafterna, skyddad och inkapslad av nästan klosterliknande riter och koder. Kidsen upplever sig vara osynliga. Och längtar efter en stund framför tv-kameran. Betänk att detta händer parallellt med Reagans kritvita USA. Tillfället att förvandla aggressivitet till konst kunde knappast varit mera passande. I takt med att kapitalismen glorifieras tilltar hiphoppens ursinnighet och bildar, med apartheid och gamla medborgarrättsrörelser i minnet, en ny black consciousness-rörelse mot överheten. När sedan Rodney King misshandlas av fyra polismän i Los Angeles 1992 hamnar alla plötsligt i samma gäng. Krigströtta släpper DJ Quik, Comptons Most Wanted och Above The Law vapnen och börjar göra musik som klättrar på topplistorna. Hiphoppen tycks ständigt stå vid ett vägskäl. Ska den bli en folkkonst vars äkthet behöver bevaras och bevakas? Eller ett evigt uppror? När den nu går in i superkommersialismens loop talar mycket för att hiphopgenerationen måste vara extra påpasslig och kritisk. En gång fanns det en kreativ spänning mellan musiken som handelsvara och livsnerv i lokala subkulturer. I dag flyttas makten beslutsamt mot mediemonopolen. Är svart ilska farligare än vit ilska? Det går inte komma ifrån att hiphop är bomullsplockarens arv till musiken. Rapparen Ice T uttrycker det så här: "Man behöver svarta män som inte ser upp till den vite mannen, som inte försöker vara den vite mannen. Vi måste lära våra ungar slavägarens natur." Kartellen Sebbe Staxx, Kakan, Maskinisten och Kinesen. Sedan fem, sex år är Kartellen en av Sveriges mest uppmärksammade och provocerande hiphopgrupper. Texterna ger blodsmak i munnen. Vissa av medlemmarna är dömda för vapenbrott, anstiftan till mord och några av Sveriges mest uppmärksammade värdetransportrån. Och ändå svänger det! Alltid på värsta allvar. Som titeln på deras första album som kom på ett större skivbolag, Ånger & kamp. Det har aldrig varit någon hemlighet vilket syfte Kartellen har med musiken. Revansch! Revansch mot det mesta faktiskt. Mot trisstessen, förorten, betongen, sociala stressen, kriminaliteten, fyllan, knarket och överdosen, den svenska modellen, utanförskapet, underklassen, utsattheten, morden, skuldkänslorna, demonerna, spelet, vapnen, beroendet, egosamhället... På samma sätt som "Staten och kapitalet" lyckades sammanfatta dagsläget vid slutet av 1980-talet, ger Kartellen oss bilden av 2016. Kappt någon framtid. Bara fyra nyanser av grått. Förort som förort? Eller?
