SR, P1 2019-12-01

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Från förra söndagen.

Underhållning, Repris

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Två år efter #metoo pågår flera rättegångar om grovt förtal. Vi återvänder till en DN-publicering. Intervju med Kinas ambassadör i Stockholm. Kan public service ta debatten om public service? Kvinna åtalad för grovt förtal - Dagens nyheter spred historien om en miljöpartist under metoo I måndags, i Stockholms tingsrätt, stod journalisten Cissi Wallin åtalad för grovt förtal av Fredrik Virtanen. Samma dag, bara en våning ner, var det före detta landsbygdsministern Eskil Erlandsson som stor inför skranket, anklagad för sexuellt ofredande. Men i skuggan av dessa uppmärksammade rättegångar, skedde i måndags också en annan förhandling i Södertörns Tingsrätt. En kvinna, tidigare miljöpartist, står även hon åtalad för grovt förtal och det handlar om anklagelser mot en tidigare riksdagsledamot och partikollega. Den här historien fick sin spridning när Dagens Nyheter, hösten 2017, publicerade en granskning där tidningens reportrar gav utrymme åt den nu åtalade kvinnans berättelse. Förutom att det i veckan var rättegång, var det också exakt två år sen DN publicerade sin första artikel i fallet. Reporter: Johan Cedersjö "Fint vin för vänner och vapen för fiender" - intervju med Kinas ambassadör i Sverige Kinesiska ambassaden i Stockholm bedriver en hätsk kampanj mot svenska medier och journalister. I en lång rad så kallade "anmärkningar" på sina hemsida anklagar ambassaden svenska medier för att sprida falska uppgifter om Kina och enskilda journalister pekas ut som lögnare. Vi kunde förra veckan berätta att den här strategin från Kina är unik för Sverige. Inte i något annat europeiskt land tillämpar Kina en så aggressiv mediestrategi som här. Men varför? I veckan fick vi en intervju, och kunde då ställa frågan direkt till Kinas ambassadör i Sverige, Gui Congyou. Reporter: Erik Petersson.  Public service-företrädare tar debatten om public service Frågan om hur public service ska utformas har under hösten seglat upp som en ny inrikespolitisk fråga. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna har alla nyligen beslutat sig för att driva frågan om ett smalare public service. Men hur ska då företrädare för public service förhålla sig till att man själva blivit föremål för inrikespolitik samtidigt som man ska vakta den heliga opartiskheten? Reporter: Erik Petersson. Tidningen Östra Småland läggs ner I veckan kom beskedet att Kalmar läns andratidning, Östra Småland och Nyheterna, går i graven. Presstödet räcker inte och därför är en nedläggning det mest ansvarsfulla just nu, enligt koncernen Gota Media. Reporter: Therese Rosenvinge. Från gårdagen. Sänds även kl. 18.00.

Aktualiteter, Repris

Aktualiteter

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Ett program i skärningspunkten mellan religion och politik. I veckans Människor och tro ska vi prata om när Gud dog eller fördrevs av människan och inte längre är den självklara mittpunkten i vårt samhälle så som det tidigare har varit i historien. Men hur dog Gud? Dog han i förintelselägren? Eller kanske i det sovjetiska kommunistsystemet? Dödade den patriarkaliska guden den kvinnliga i kampen om att vara den enda guden i en monoteistisk tro? Eller var det helt enkelt så som Nietzsche sa att det är vi människor som har mördat Gud? Konsekvensen av människans fördrivning av Gud har lett till att vi i Sverige räknas som ett av de mest sekulariserade länder där endast drygt 20% av befolkningen sägs tror på en Gud. Det är inte längre Gud som står för våra beslut utan det är människan som numera är i centrum. Att göra något till Guds ära är inte längre rimligt.  I dagens Människor och tro får vi höra leg, psykoterapeuten, teologen och katoliken Iréne Nordgren berätta om fördrivningen av den kvinnliga gudinnan. Författaren och journalisten Bernt Hermele berättar om hur överlevare från förintelsen ser på Gud. Vänsterpartisten och doktoranden i semitiska språk Sam Carlshamre delar med sig av sina kunskaper om "De gudlösas förbund" - en ateistisk grupp i forna sovjetunionen. I programmet medverkar också filosofen Karim Jebari från Instituten för framtidsstudier som reder ut vad Nietzsche egentligen menade med att Gud är död och hur det påverkat hela vårt tänkande. Programledare och producent: Antonio de la Cruz Reportrar: Julia Baylan och Edgar Mannheimer Från i torsdags.

Aktualiteter, Repris

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken "Gruva". Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade. Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom - själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt. Från i fredags. Sänds även i kväll kl. 19.50 samt tisdag kl. 03.50.

Kultur

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

40 minuter om människan, moralen och existensen. Hur fick människan sina språk? Var, när och varför började vi tala? Och är det bara vi som gör det? Filosofiska rummet undersöker språkets gränser i veckans samtal. 1866 bannlyste lingvistiska sällskapet i Paris frågan om språkets uppkomst; den ansågs allt för öppen för spekulation för att lämpa sig för ett seriöst, vetenskapligt studium. Denna gren av lingvistiken är därför ung - först i början av 1990-talet började forskare på allvar intressera sig för frågan. På senare år har stora framsteg gjorts även i forskningen på icke-mänskliga varelsers kommunikation, som ofta visar sig vara mer komplex än vi tidigare trott. Men är det språk? Hur skulle djurens status förändras om vi tillerkände dem språklighet? Och hur ser relationen mellan språk och tanke ut? Är språket, som Wittgenstein menade, världens gräns? Filosofiska rummet undersöker språkets gränser tillsammans med lingvisterna Sverker Johansson och Gisela Håkansson, samt kognitionsforskaren Mathias Osvath. Programledare: Tithi Hahn Producent: Mårten Arndtzén Från i söndags.

Kultur, Repris

Följ med Sveriges Radios korrespondenter ut i världen och hör om ämnen som bränner och diskuteras där de har sin vardag. Från i går.

Aktualiteter, Repris

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Varför har 60-åriga damer inget mobilhyfs? undrar lyssnaren Gustav i sin fråga kring äldre kvinnors mobilanvändande. I säsongens sista App och etikett vänder och vrider Emanuel Karlsten och Amelia Adamo på damers mobilhyfs. Högläsning av sms, bildvisning mitt under släktmiddagen och sänkt närvaro - är det så farligt tycker Amelia? Det är väl toppen att äldre kvinnor får ett nytt sätt att socialisera sig på, 60-plus-männen borde hänga på tåget! Men vad tycker Emanuel om detta utspel? Ställ din fråga till: appochetikett@sverigesradio.se Från i går morse.

Sociala frågor, Repris

Direktsänd naturradio från Sverige och världen. Den varma sommmaren 2018 var tuff för älgarna i södra Sverige. Vi får komma några av älgarna inpå livet. Och så följer vi med ut på nattfågelrutt. Programledare är Jenny Berntson Djurvall. På lördag hittar vi vår fältreporter Lena Näslund i den sörmländska älgskogen. Här har ett antal sändarförsedda älgar fått hjälpa till att svara på frågan om hur älglivet i söder skiljer sig från det betydligt mer studerade i norra delarna av landet. Sara Nordlinder hjälper oss förhoppningsvis till lite närkontakt i Jägarförbundets viltpark på Öster Malma, innan vi fortsätter ut i landskapet där älgarna numera ska dela på maten med starka stammar av hjortar och rådjur. SLU-forskaren Fredrik Widemo berättar att älgen tål värme dåligt: redan vid 22 graders värme måste de flämta som en hund. 2018 var ett katastrofår för södra Sveriges älgar. Älgkorna hade inte tillräckligt med energi för att producera mjölk och kalvarna blev små - om de inte dog. Hur kommer ett allt varmare klimat att påverka skogens konung? Det glunkas att älgen kan hamna på rödlistan. Hur är det möjligt? Och så ger vi oss ut i natten. Bland annat drömmer vi oss tillbaka till en försommarnatt fylld av fågelsång. Reporter Mats Ottosson följer med Martin Green från Svensk fågeltaxering som är ute och systematiskt räknar vilka fåglar som sjunger på natten. I veckans kråkvinkel går Helena Söderlundh planlöst runt i samma skog varje dag och får till slut en riktigt mesig present. Programledare är Jenny Berntson Djurvall. Från lördagen.

Fritid och hobby, Repris

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Direktsänd naturradio från Sverige och världen. Den varma sommmaren 2018 var tuff för älgarna i södra Sverige. Vi får komma några av älgarna inpå livet. Och så följer vi med ut på nattfågelrutt. Programledare är Jenny Berntson Djurvall. På lördag hittar vi vår fältreporter Lena Näslund i den sörmländska älgskogen. Här har ett antal sändarförsedda älgar fått hjälpa till att svara på frågan om hur älglivet i söder skiljer sig från det betydligt mer studerade i norra delarna av landet. Sara Nordlinder hjälper oss förhoppningsvis till lite närkontakt i Jägarförbundets viltpark på Öster Malma, innan vi fortsätter ut i landskapet där älgarna numera ska dela på maten med starka stammar av hjortar och rådjur. SLU-forskaren Fredrik Widemo berättar att älgen tål värme dåligt: redan vid 22 graders värme måste de flämta som en hund. 2018 var ett katastrofår för södra Sveriges älgar. Älgkorna hade inte tillräckligt med energi för att producera mjölk och kalvarna blev små - om de inte dog. Hur kommer ett allt varmare klimat att påverka skogens konung? Det glunkas att älgen kan hamna på rödlistan. Hur är det möjligt? Och så ger vi oss ut i natten. Bland annat drömmer vi oss tillbaka till en försommarnatt fylld av fågelsång. Reporter Mats Ottosson följer med Martin Green från Svensk fågeltaxering som är ute och systematiskt räknar vilka fåglar som sjunger på natten. I veckans kråkvinkel går Helena Söderlundh planlöst runt i samma skog varje dag och får till slut en riktigt mesig present. Programledare är Jenny Berntson Djurvall. Från gårdagen.

Fritid och hobby, Repris

Översikt, varningar och regionala väderprognoser från SMHI för ett dygn framåt.

Väder

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Lyxshopping omsätter tusentals miljarder varje år och aktieägarna i de stora klock-, vin- och väsktillverkarna skrattar hela vägen till banken. Samtidigt växer även lågprisalternativen. Vilka är drivkrafterna och kan det fortsätta? Programledare: Hanna Malmodin Gäster och röster i programmet: Sofia Ulver, konsumtionsforskare Ekonomihögskolan vid Lunds universitet  Pär Ivarsson, tf chef Ekonomiekot Boris Lennhov, vd Gekås Pauline Brown, fd ordförande LVMH Nordamerika  Marie-Claire Daveu, hållbarhetschef Kering Producent: Mark Malmström Fast Tekniker: Astrid Ankarcrona Brady Juvier ekonomiekotextra@sverigesradio.se Från kl. 11.40. Sänds även på måndag kl. 14.30.

Ekonomi, Repris

15 matböcker! Från nördigt till baskokbok, från asiatiskt till svenskt. Veganskt och kött. Och matiga reseböcker. Kocken och krögaren Emma Kolback ansluter till Menys Kalle Wannerskog och Tomas Tengby och djupdyker i årets matlitteratur. Emma kollar in: Japanska bakverk av Ai Ventura Japanska bakverk från grunden. Speciellt och nördigt. Thai av Tove Nilsson Erfaren kock och kokboksförfattare tar sig an det thailändska köket. Super tasty thai! av Wichudaporn Chaiyasaeng Tog sig till final i Sveriges mästerkock. Blandar thailändskt med svenskt. Mitt lilla svenska kök av Rachel Khoo Brittiska som numera bor i Sverige. Har tidigare gjort bok om fransk mat, nu tar hon sig an det svenska. Meat cravings - less is more av Henning Kvick Köttkunskap och läckra tillbehör för de som vill äta mindre men bättre kött. Kalle har plöjt matiga reseguider, för den verkliga resan, eller för fåtöljresor med en god kopp te: New York för foodisar av Martin Gelin Tokyo för foodisar av Jonas Cramby Berlin för foodisar av Sara Berg Köpenhamn för foodisar av Erik Eje Almqvist Stockholm för foodisar av Jonas Cramby Och Tomas kollar in årets trend. Som är samma som förra året: vegetariskt, grönt, veganskt. Ett axplock av gröna böcker: Prepp - vegorecept för en smartare vardag av Ylva Bergqvist Som en matkasse med recept, fast utan matkasse. Det veganska köket av Mattias Kristiansson Baskokbok för veganer, vegetarianer och de som vill äta mer grönt. 1700 recept. Och med personlighet. Vegansk husmanskost - vardagsrätter, klassiker, högtidsmat av Gustav Johansson Allt det välkända, men med köttet utbytt mot ersättningskött... Käka grönt! Tuvessonskans ultimata guide till skåpmat, brödmat, plåtmat och annat gott Lite av varje. Lakto-ovo. Lättast att ta till sig för fansen. Stora veckans vego av Sara Begner Erfaren kock med grundlig kokbok. Omfattande, bra recept, men lite opersonligt. Från i torsdags.

Fritid och hobby, Repris

Översikt, varningar och regionala väderprognoser från SMHI för ett dygn framåt.

Väder

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

En liten valp som hittats i Sibirien ser ut att ha dött alldeles nyligen men visar sig ha legat infrusen i permafrosten i 18 000 år. Men är det en varg eller kanske en av de första hundarna? Svenska forskare söker svar. I veckomagasinet hör vi också om det klimatnödläge som EU utlyst, och om det kommande klimatmötet i Madrid. Vi får veta mer om varför isen är så hal just nu, och om hur den kommande 5G-utbyggnaden riskerar att försvåra för meteorologernas prognoser. Det är full fart i forskningen kring genkniven CRISPR, men etikdiskussionen släpar efter, och så möter vi en av årets ekonomipristagare, en av mycket få kvinnor som fått priset. Vi lär oss mer om vikingasjukan och så gläntar vi på luckan till årets julkalender i radion, men kan man åka igenom ett svart hål som de gör där? Programledare: Lena Nordlund. Från i fredags.

Vetenskap, Repris

Många har roats av Kolingen, den försupne men slagfärdige trashanken som Albert Engström skildrat i såväl text som bild. En som dock var mindre road var Alberts fru, Sigrid Engström. Från i onsdags.

Kultur, Repris

Översikt, varningar och regionala väderprognoser från SMHI för ett dygn framåt.

Väder

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Genom att driva med män som trakasserar på nätet har Linnéa Claeson byggt upp en stor publik och prisats för sitt arbete med att lyfta jämställdhet och rättvisefrågor. Varför ifrågasätter allt fler hennes trovärdighet? Sänds även kl. 21.03 samt natt mot lördag kl. 00.02.

Aktualiteter

Betydelsen av ord förändras med både tiden och platsen. Denna vecka tänker Mårten Arndtzén på ett ord han växte upp med. För ett barn till två arbetsförmedlare i Västerbotten, under andra halvan av 1900-talet, är "omskolning" inget främmande ord. Det var ett av de återkommande begreppen i en arsenal som, i olika perioder, också rymde sådant som beredskapsarbete, ungdomspraktik och arbetslivsutveckling. Omskolas gjorde man när marknaden inte längre hade någon användning av det man kunde. Ett sätt att anpassa sig till en bister verklighet. I den kinesiska Xinjiangprovinsen har begreppet kommit att stå för något annat på senare år. Där har man inrättat särskilda omskolningsläger för de delar av befolkningen som inte uppfattas som riktigt pålitlig. De är kända sedan tidigare, liksom en del ganska hårresande vittnesmål från människor som spenderat tid där. Mestadels uigurer, den muslimska ursprungsbefolkningen i Xinjiang. Lägren, som enligt Human Rights Watch kan rymma mer än en miljon människor, beskrivs av den tyske uigurexperten Adrian Zenz som "den största interneringen av en etnisk eller religiös minoritet sedan Förintelsen". I söndags släppte journalistnätverket ICIJ ett dokument, som ger en ny inblick i livet på lägren - givet att det är autentiskt förstås, vilket kinesiska myndigheter förnekar. Dokumentet är daterat till juni 2017 och ska vara undertecknat av Xinjiangs vice partisekreterare som riktar sig till lägercheferna med direktiv om hur verksamheten ska bedrivas. Bland annat ska det finnas "full videoövervakning av sovsalar och klassrum fritt från blinda fläckar"; det står att eleverna inte får ha mobiltelefoner eller "kontakta omvärlden" och att de vid eventuella ledigheter - "på grund av sjukdom eller andra speciella omständigheter" - måste ha någon som följer med och övervakar dem. Omskolningen verkar delvis vara kulturell: betydelsen av att eleverna lär sig mandarin - rikskinesiskan - understryks, liksom att eleverna gradvis börjar använda det även i det "dagliga livet". Hygien är också viktigt: "Stärk studenternas hygienrutiner, säkerställ lämpliga frisyrer och rakningar, regelbundet byte av kläder och ordna bad till dem en eller två gånger i veckan". Men det finns faktiskt plats för lite arbetsmarknadspolitik också: alla elever som avslutat "utbildningen" skickas vidare till "klassen för yrkesfärdigheter" där de ska kompetensutvecklas under en period på 3 till 6 månader. Vad de får lära sig där framgår inte. Men lejonparten av den kinesiska bomullsproduktionen - som står för en fjärdedel av den globala - kommer från Xinjiang. Där svenska företag som H&M och Ikea har underleverantörer eller underleverantörers underleverantörer. Så vem vet, kanske är den nya koftan eller sköna pläden som ska hålla dig varm i vinter tillverkad av en duktig, före detta elev från något av Xinjiangs många utbildningscentra? Eller en nuvarande - enligt både BBC och Wall Street Journal förekommer omfattande tvångsarbete vid lägren. Vi måste alla anpassa oss till den bistra verkligheten. Omskolning pågår. Mårten Arndtzén marten.arndtzen@sverigesradio.se Sänds även kl. 12.55.

Kultur

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir. I Godmorgon, världen! dessutom krönika av Margit Silberstein, kåseri av Helena von Zweigbergk, panelen och Public Service. Timme ett: Nödläge för klimatet? Nya varningar inför FN:s klimatmöte Terrordåd i London Det pyr under ytan i Iran. Reportage av Cecilia Uddén från Teheran. Byn Osebol drar nyfikna efter Augustpriset Krönika av Margit Silberstein Panelen bland annat om den irakiske försvarsministern Timme två:   Museistrid om mänskliga kvarlevor i Göteborg Satir med Public Service Fotboll och brexit i Burnley Norska faktagranskare har fullt upp med falska svenska nyheter Amerikansk charmoffensiv mot Grönland Kåseri av Helena von Zweigbergk Programledare Mikael Kulle Producent Nina Benner Sänds även kl. 22.05.

Aktualiteter

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir. I Godmorgon, världen! dessutom krönika av Margit Silberstein, kåseri av Helena von Zweigbergk, panelen och Public Service. Timme ett: Nödläge för klimatet? Nya varningar inför FN:s klimatmöte Terrordåd i London Det pyr under ytan i Iran. Reportage av Cecilia Uddén från Teheran. Byn Osebol drar nyfikna efter Augustpriset Krönika av Margit Silberstein Panelen bland annat om den irakiske försvarsministern Timme två:   Museistrid om mänskliga kvarlevor i Göteborg Satir med Public Service Fotboll och brexit i Burnley Norska faktagranskare har fullt upp med falska svenska nyheter Amerikansk charmoffensiv mot Grönland Kåseri av Helena von Zweigbergk Programledare Mikael Kulle Producent Nina Benner Sänds även kl. 22.05.

Aktualiteter

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Direktsänd adventsgudstjänst från Växjö Domkyrka med predikan av domprost Christopher Meakin. Carina Samuelsson är gudstjänstledare och Yvonne Steen Ohlander leder Kammarkören Sankt Sigfrid. Kammarkör, orgel, brassensemble och stråkkvartett. I denna gudstjänst hör du de fina sångerna och psalmerna i ett pampigt arrangemang. Idag den första advent inleds ett nytt kyrkoår. Och snart är det nya året 2020 här. Blir det ett nådens år?, ställs frågan i predikan. Kanske lever vi i en värld som tycks ha glömt vad nåd är, men det finns också en önskan om att 2020 blir ett år då Guds nåd befriar oss från det fängelse som är ett jag och ett samhälle inkrökt i sig självt.  Att sprida medmänsklighet året om blir det bästa sättet att fira advent och jul. Jesu ärende är alltså befrielse. Hans budskap som helhet tydliggör att det handlar om både inre och yttre befrielse. Den ena hänger ihop med den andra. Om vi befrias från villfarelsen att allt kretsar kring oss själva, kan vi befria andra från allahanda bojor, både bokstavliga och sådant som håller oss fångna i materiellt, psykiskt och andligt armod. Den befrielse Jesus vill ge oss kan möjliggöra det nådens år som slutet på detta citat från Jesaja sa att han skulle förkunna. Ur predikan Texter Sakarja 9:9-10 Uppenbarelseboken 5:1-5 Matteus 21:1-9 Medverkande Domprost Christopher Meakin, predikan Komminister Carina Samuelsson, gudstjänstledare Diakon Marie Kvammen, evangelieläsning  Peter Storm, gammaltestamentlig läsning Christina Anzelius Haglund, epistelläsning Sten-Inge Petersson, domkyrkoorganist Yvonne Steen Ohlander, körledare Kammarkören Sankt Sigfrid Matthijs van Gestel, violin 1 Gabriele Freese, violin 2 Myrte van Gestel, viola Lena Müller ,violoncell Camilla Gustafsson, trumpet Jonas Blom, trumpet Patrik Lööw, trombon Annika Hammar, valthorn Håkan Fritzson, slagverk Musik Psalm 103:1-3 Bereden väg för Herran - Trad Dotter Sion - G F Händel Psalm 104 Gläd dig, du Kristi Brud - J Regnart Psalm 105 Hosianna, Davids son - G J Vogler Hur ljuvligt är att höra stegen - J Stainer  Psalm 39 Jesus från Nasaret går här fram - G Nordqvist Låt mig värma - Robert Broberg/arr Maria Brisvall Advent - Otto Olsson Psalm 108:1-2,5 Gå, Sion, din konung att möt - J McGranahan Producent Marianne Greip Tekniker Magnus Larsson och Magnus Walfridsson Sveriges Radio Kronoberg liv@sverigesradio.se

Andliga frågor

Eller, vad ska vi ha skogen till? Under lång tid ansågs lövet i svenska skogar vara i vägen för produktionen av gran och tall. Det besprutades och sågades ner. Idag ser det annorlunda ut, lövet tar större plats. Varför? I det här, det första programmet, ger forskaren vid SLU Anna-Lena Axelsson oss en historisk tillbakablick på hur vi brukat skogen i Sverige. Hon hjälper oss också att spana in i framtiden, hur ser skogen ut då?  Vi besöker också Jesper Witzell, nationalparkschef vid Söderåsens nationalpark, som aktivt arbetar för att få bort granen, ett projekt som går ut på att återskapa vad man menar är ett ursprungligt landskap. I Borlänge träffar vi skogsägaren Bonnie Nilzon, vid ett av hans skiften, där han använder sig av skogsbrukarmetoden naturkultur för att samtala om alternativa metoder att bruka skogen på. Programmet sändes första gången hösten 2018 Ett program av Bo Torbjörn Ek & Joseph Knevel. Kontakta  redaktionen på kampenom@sverigesradio.se Från i torsdags.

Dokumentärer, Repris

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Översikt, varningar och regionala väderprognoser från SMHI för ett dygn framåt.

Väder

Betydelsen av ord förändras med både tiden och platsen. Denna vecka tänker Mårten Arndtzén på ett ord han växte upp med. För ett barn till två arbetsförmedlare i Västerbotten, under andra halvan av 1900-talet, är "omskolning" inget främmande ord. Det var ett av de återkommande begreppen i en arsenal som, i olika perioder, också rymde sådant som beredskapsarbete, ungdomspraktik och arbetslivsutveckling. Omskolas gjorde man när marknaden inte längre hade någon användning av det man kunde. Ett sätt att anpassa sig till en bister verklighet. I den kinesiska Xinjiangprovinsen har begreppet kommit att stå för något annat på senare år. Där har man inrättat särskilda omskolningsläger för de delar av befolkningen som inte uppfattas som riktigt pålitlig. De är kända sedan tidigare, liksom en del ganska hårresande vittnesmål från människor som spenderat tid där. Mestadels uigurer, den muslimska ursprungsbefolkningen i Xinjiang. Lägren, som enligt Human Rights Watch kan rymma mer än en miljon människor, beskrivs av den tyske uigurexperten Adrian Zenz som "den största interneringen av en etnisk eller religiös minoritet sedan Förintelsen". I söndags släppte journalistnätverket ICIJ ett dokument, som ger en ny inblick i livet på lägren - givet att det är autentiskt förstås, vilket kinesiska myndigheter förnekar. Dokumentet är daterat till juni 2017 och ska vara undertecknat av Xinjiangs vice partisekreterare som riktar sig till lägercheferna med direktiv om hur verksamheten ska bedrivas. Bland annat ska det finnas "full videoövervakning av sovsalar och klassrum fritt från blinda fläckar"; det står att eleverna inte får ha mobiltelefoner eller "kontakta omvärlden" och att de vid eventuella ledigheter - "på grund av sjukdom eller andra speciella omständigheter" - måste ha någon som följer med och övervakar dem. Omskolningen verkar delvis vara kulturell: betydelsen av att eleverna lär sig mandarin - rikskinesiskan - understryks, liksom att eleverna gradvis börjar använda det även i det "dagliga livet". Hygien är också viktigt: "Stärk studenternas hygienrutiner, säkerställ lämpliga frisyrer och rakningar, regelbundet byte av kläder och ordna bad till dem en eller två gånger i veckan". Men det finns faktiskt plats för lite arbetsmarknadspolitik också: alla elever som avslutat "utbildningen" skickas vidare till "klassen för yrkesfärdigheter" där de ska kompetensutvecklas under en period på 3 till 6 månader. Vad de får lära sig där framgår inte. Men lejonparten av den kinesiska bomullsproduktionen - som står för en fjärdedel av den globala - kommer från Xinjiang. Där svenska företag som H&M och Ikea har underleverantörer eller underleverantörers underleverantörer. Så vem vet, kanske är den nya koftan eller sköna pläden som ska hålla dig varm i vinter tillverkad av en duktig, före detta elev från något av Xinjiangs många utbildningscentra? Eller en nuvarande - enligt både BBC och Wall Street Journal förekommer omfattande tvångsarbete vid lägren. Vi måste alla anpassa oss till den bistra verkligheten. Omskolning pågår. Mårten Arndtzén marten.arndtzen@sverigesradio.se Från i morse.

Kultur, Repris

Reportageprogram från jordens alla hörn med Sveriges Radios utrikeskorrespondenter. Hösten har präglats av protester i Latinamerika. Miljoner människor protesterar mot växande klyftor, mot politiker som inte lyssnar, och mot hur den råvaruexport som skapat tillväxt inte skapat det välstånd folket blivit lovade. Latinamerika är ett tydligt exempel på hur klimatkrisen och den växande ekonomiska ojämlikheten hänger ihop. Det märks i Colombia, där byar motsätter sig gruvutvinning och oljeprospektering i lokala folkomröstningar. I Ecuador, där slopade bensinsubventioner mötte starkt motstånd. I Chile, där presidenten tvingades ställa in FN:s klimatmöte efter omfattande protester. Och det märks i Bolivia, där högplatån drabbas hårt av en varmare planet. Radiokorrespondenterna sänds denna vecka från Chiles huvudstad Santiago. Gäster i programmet är Victor Galaz, docent i statsvetenskap och biträdande chef på Stockholm Resilience Centre, och Nina Gualinga, miljöaktivist som vunnit pris för sin kamp mot oljebolagen i Amazonas. Lotten Collin, Latinamerikakorrespondent lotten.collin@sverigesradio.se Sänds även natt mot måndag kl.00.02.

Aktualiteter

Undersökande journalistik från Göteborg. Kaliber följer upp några av våra tidigare program. Bland annat Fiskets felaktiga fångster, De religiösa entreprenörerna och Fotbollsdrömmar och luftfakturor. Från i måndags.

Aktualiteter, Repris

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Programledare: Susanne Ljung. I 1950-talets Hollywood var platinablont hår, stora bröst och smal midja idealet. Jayne Mansfield hade alla dessa attribut och förstod hur hon kunde använda sig av dem för att nå sin dröm - berömmelse. Jayne Mansfield har kallats allt från "bystdrottning" till "den fattiga mannens Marilyn Monroe", men kanske framför allt "den smartaste dumma blondinen i Hollywood". Hon hade en intelligens över genomsnittet, behärskade många språk och spelade flera instrument. Men det hon drömde om var att bli en berömd filmstjärna och hon insåg att för att uppnå det behövde hon använda sig av sitt utseende. På vägen mot Hollywood och ett lukrativt filmkontrakt tog Jayne Mansfield alla småroller hon kunde få både i film och teater. Hon deltog och vann också en lång rad skönhetstävlingar innan hennes tidiga äktenskap och graviditet satte stopp för skönhetstävlandet. Genombrottet kom 1955 med Broadwayuppsättningen av Will Success Spoil Rock Hunter? Den blev även film 1957 med Jayne Mansfield i huvudrollen och i den spelade hon en parodi på Marilyn Monroe. Hon gjorde rollen så bra att den typen av roll nästan uteslutande blev det hon fick spela.  Omskrivet blev också Jayne Mansfields privatliv. Hon gifte sig tre gånger och fick fem barn. Att vara både mamma och filmstjärna var något ovanligt i Hollywood vid den här tiden. Med Marilyn Monroes bortgång 1962 trodde många att Jayne Mansfields karriär skulle ta ytterligare fart, men istället kom hennes stjärna att dala. Bara fem år efter Monroe förolyckades Jayne Mansfield, endast 34 år gammal, i en bilolycka. I veckans Stil träffar vi en kvinna som likt Jayne Mansfield också intresserat sig för skönhetstävlingar. Efter år av kritik lades Fröken Sverige-tävlingen ner 2009. Men det många kanske har missat är att en ny tävling har ersatt den. Lina Ljungberg kröntes i slutet av september till "Miss Universe Sweden". Hon reste i veckan till USA för att representera Sverige i världens största skönhetstävling. Vi har träffat henne. Vi får också ta del av en intervju med Jayne Mansfield från när hon för första gången besökte Sverige hösten 1957. Hon var i Stockholm för att göra reklam för filmen Åh, en så'n karl! Jayne Mansfield hade ett späckat schema, men hon hann ändå med en intervju för Sveriges Radio. Vi frågar oss också varför vi i vår tid snarare vill ha "feel bad" än 50-talets "feel good"? Ett exempel på det är den omtalade boken Three Women (eller på svenska Tre Kvinnor) av författaren Lisa Taddeo, som vi träffat. Hon reste USA runt för att ta del av hundratals kvinnors berättelser och det hon fann var långt från ett lyckligt Hollywoodfilm slut. Veckans gäst är Johan Andreasson, illustratör, filmexpert och deltagare i podden Everdahl & Karlssons Film TV. Från i fredags. Sänds även på onsdag kl. 02.02.

Kultur, Repris

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Innanför murarna på specialskolan Tomteboda lever barnen med synnedsättning i en sluten värld. Monicka och de andra vittnar om tvång och bestraffningar och en barndom som gick förlorad. Det är 1971 när Monicka för första gången kliver in genom de tunga portarna till Tomtebodaskolan. Hon är sju år och har skickats över hundra mil hemifrån för att få en anpassad utbildning. Här ska hon bo och gå i skolan tillsammans med andra barn från hela Sverige som också har en synnedsättning. Snart har Monicka, Ann, Frank och de andra barnen hela sina liv på skolan, ett inrutat liv fyllt av rutiner och hierarkier som barnen måste anpassa sig till. Det gäller att inte sticka ut och att inte bli favoriserad. Det är ett samhälle i samhället där eleverna sällan har kontakt med barn från världen utanför. Reporter: Anna Bergholz och Caroline Gollungberg Producent: Ylva Lindgren Slutmix: Elvira Björnfot Programmet är gjort 2019. Här nedan kommer en textning av hela dokumentären.  Textning: Linus Martinell, Svensk Skrivtolkning.   P1 Dokumentär Arne:  Det var som ett samhälle i samhället på något sätt. En helt egen värld och väldigt sluten. Ann: Sen fanns allt det här med tvånget, bestraffningarna och också det här med att man blev så avskild från den vanliga världen på något sätt. Krister:  Alltså jag upplevde väl det på ett sätt som ett fängelse men det var ju också därför att mina föräldrar bodde 50 mil bort och mina syskon. Och jag kunde inte ta mig dit, det var omöjligt. Sofia:  Jag kan inte riktigt just nu ens komma ihåg att jag tänkte på hemma när jag var på Tomteboda men det är ju en överlevnadsinstinkt som är väldigt bra att ha när man är liten. Monicka:  Så jag anser att jag har en förlorad barndom därför att eftersom jag inte fick vara i trygghet med min familj och det har påverkat mig hela livet och påverkar mig än idag liksom. Det känns som att man får göra vad man vill med oss, så känns det fortfarande än idag. Påa för programmet: Tomtebodabarnen av Anna Bergholtz och Caroline Gollungberg. Om specialskolan för blinda och barnen som gick där på 1960- och 1970-talet. Monicka: Jag har två pärmar, den här är i alla fall från 1974, då var jag tio år. För jag drömmer om prinsar och att mamma och pappa ska komma och hämta mig och sådana där bilder finns det massor här. Gud vad jag haft fantasi. Tror det var en överlevnadsgrej. Reporter prata:Monicka  är två år gammal när hon får barnreumatism. Sjukdomen ger inflammationer i lederna men i Monicas fall också i ögonen. Snart har hon bara fem procent syn kvar på ena ögat. Man bedömer att Monica inte kan gå i vanlig skola, så hon skickas till Tomtebodaskolan i Stockholm för att få en anpassad utbildning. Monicka:  Ja. Jag börja i vanlig lekskola och min lekskolefröken tyckte det var jättebra i Haparanda när vi flyttade dit och jag börja på lekskolan men sen helt plötsligt blir jag liksom uppryckt från mitt eget sammanhang. Konsulenter talar om, läkare talar om. "Ni klarar inte av eran dotter, hon är för sjuk, hon är för skadad, hon ser för dåligt så nu tar vi, staten, över och vi ska se till att hon klarar sig här i livet". Min mamma kan inte ens språket, hon bara börja grina och blev labil. Hon är ett finskt vinterkrigsbarn själv så hon har legat på barnhem. Pappa, en polis som bor i Haparanda och har två barn till. Vad ska han göra? Ung polis. Han bara säger "Okej, har jag så handikappat barn, ja men ni vet ju bäst, ni är ju expertiser". Reporter prata: Det är 1971 och Monicka är sju år gammal och skickas över 100 mil hemifrån. Men hon är långt ifrån ensam om att behöva skiljas från hemmet och familjen. Frank: Alltså det var väl det alternativet som fanns. Var man synskadad/blind så... så var väl det som gällde. Reporter prata: Det här är Frank från Blomstermåla i Småland. Han skickas till Tomteboda 1966, fem år före Monicka. Frank: Det var lärare som samlade upp elever från olika delar av landet. Så jag skulle åka med ett tåg ifrån Alvesta. Så mamma var med mig dit. Då hade de, jag tror om det var gula flaggor eller någonting som de liksom viftade ut med genom fönstret - det betyder där var det här liksom blindvagnen /skratt/. Där skulle man söka upp och sen var det bara rätt in där på den här vagnen, in bland alla andra, och mamma stod ju kvar. Lokförare: Resande med snälltåget mot Stockholm, tag plats. Var god stäng dörrarna. Frank: Jätteledsen, kommer jag ihåg att jag var. Lokförare: Vi önskar er angenäm resa. Frank: Jag tyckte alltid det var hemskt att åka hemifrån. Under många, många år. Reporter prata: När Monicka och Frank börjar på Tomteboda går det runt 140 elever på skolan. Från ettan ända upp till yrkesutbildningarna. Då har skolan funnits i drygt 80 år och har ett högt anseende med unik och anpassad utbildning. I ett reportage från SVT från 1958 visas reportern runt bland de pampiga skolbyggnaderna på det inhängande området. Där barnen både går i skolan och bor. Reporter i Tv-inslaget: Hej du. Kjell-Åke: Hej, vem är du? Reporter i Tv-inslaget: Jag heter Karin, vad heter du? Kjell-Åke: Kjell-Åke. Reporter i Tv-inslaget: Kjell-Åke, bor du här? Kjell-Åke: Ja, jag bor där borta på förskolan, där borta. Reporter i Tv-inslaget: Är det där borta det? Kjell-Åke: Ja. Reporter i Tv-inslaget: Hurru det. Vad är det som ligger där borta till vänster om förskolan då? Det stora. Kjell-Åke: Det är institutet. Reporter i Tv-inslaget: Vilka går där då? Kjell-Åke: Det är de stora. De från fjärde och till elfte klass, Reporter i Tv-inslaget: Jaha, och det som ligger ännu mer till vänster åt det hållet? Vad är det då? Kjell-Åke: Det är rektorsvilla. Reporter i Tv-inslaget: Och där bor rektorn. Kjell-Åke: Ja. Reporter prata: Det är inte bara eleverna som bor på skolan, utan även rektorn, en del lärare och annan personal. Alla eleverna har en synnedsättning men alla är inte blinda. Några ser lite grann men kanske suddigt eller med begränsat synfält. Monicka: Den här trappan var samlingspunkten för barn när man kom hemifrån. Så det var väldigt livligt på den här trappan kan jag säga. Reporter prata: Det är 2019 och Monica står utanför portarna till den gamla Tomtebodaskolan. Fastighetsskötaren har just kommit förbi och lämnat nycklarna. För skolan är för länge sedan nedlagd och nu står byggnaderna tomma. Reporter (på plats): Ska vi ta oss in? Monicka: Ja, det gör vi. Reporter (på plats): Ja, hur känns det nu då Monicka? Monicka: Ja, det känns lite pirrigt. Jag har inte varit här på jättemånga år. Så, då går vi in här. Reporter prata: Monica kliver in i småskolan där hon gick i lågstadiet. Hon bodde två trappor upp på flickavdelningen. Monicka: Amen då kan vi hitta trappan. Och det är här man kommer liksom med första intryck, där man kommer upp här själv och så blir man liksom förd upp en trappa upp och där kommer flickavdelningen. Det är det första intrycket jag har här. Man går här och jag tycker det känns så stort när jag var så liten, man höll i de här räckena liksom. Ouf. Frank:  Jag kommer då till Tomteboda som var ett stort institut med ekande korridorer och stora trapphus. Folk som sprang omkring och sprang på en eftersom de inte var försiktiga och inte såg. För det var... skrämmande. Monicka: Men det här är min vardagsmiljö de första åren liksom. Och så låg vi en tjej där, en tjej där, en tjej där och här hade jag min säng, på den här kanten. /Skrattar/. Alla vi får liksom vår plats, en säng och en hurts och så reagerar vi lite olika. En del blir knäpptysta, en del sitter och gungar och är jätteledsna, bara gråter och gråter och gråter högt och en del sitter bara och gungar och har händerna för ansiktet och för ögonen och ba liksom verkligen gungar såhär liksom. Och det tyckte jag var så otäckt och se för vi fick ju skällningar, vi som råkade börja gunga någon gång. Av tanterna, som det hette, som var vårdarinnor. "Nu får du sluta gunga för det där är blindismer, så där gör bara blinda barn och ni ska inte vara sådär, det är inte normalt". Vi förstod att vi inte är normala. Vi är annorlunda, vi är här med andra gungande blinda barn. Synskadade barn. Och så finns det ett samhälle utanför. Inte ens min familj är ju med mig. Jag kom ihåg var jag satt, jag satt på den där... det blå överkast på sängen. Och hon som sitter emot mig hon heter faktiskt Ingela. Och vi ser knappt varandra för vi ser så dåligt båda två. Och jag känner bara att vi är alla ensam men vi är ändå inte ensamma. Så jag blir så tyngd för jag vill hem. Jag vill prata finska. Jag vill vara hos mamma. Jag vill verkligen vara hos mamma. Mitt modersmål var ju finska /skrattar/ och det pratade ingen där. Inte en enda människa. Det som tjejerna säger att: "Jag pratar finska på nätterna". Jag tänkte på finska. Var ledsen på finska. Mycket var på finska och jag kunde inte förklara det för någon så jag var bara tyngd och var tyst och tyngd. Vem säger man till om man är så ledsen om man har andra bredvid som är lika ledsna. Inte kan man säga det till dem. Jag kunde inte det i alla fall. Ann: Min mamma hon har ju berättat att hon grät när hon såg sovsalen där jag skulle bo. Reporter prata: Det här är Ann från Staffanstorp i Skåne. Hon kommer till Tomteboda 1965 och blir senare klasskamrat med Frank. Ann: Vi bodde åtta tjejer i ett ganska så stort rum. Och det var järnsängar. Sådana här vita som stod ut från väggarna. Alltså det såg väldigt sjukhuslikt ut. Alltså det som jag verkligen inte var föreberedd på det var att jag var så jävla mörkrädd. Jag och min bror vi hade delat ett pytterum verkligen. Det var ju en jättestor sak att vi hade skiljts åt och så kommer jag då till den här sovsalen där vi är många och där det är högt i tak och där sängen står ut ifrån väggen. Alltså jag... slutade sova, helt enkelt. Jag minns ju och det har man ju då skrivit om nu från skolan i sina omdömen om mig, man fick ju det, att jag var ju den... jag var en duktig elev på dagarna, jag hade lätt för mig i skolan men jag var bråkig när kvällen kom. Jag kunde ju inte sova så att jag ville ju då att någon skulle vara vaken tillsammans med mig när natten kom. Och det var ju ofta någon annan som också var pigg faktiskt eller möjligen mörkrädd, alltså för det här pratar man ju inte riktigt om, jag gjorde ju aldrig det. Jag sa aldrig till någon att jag gör såhär för att jag är rädd. Monicka: Usch, att barn har bott här alltså det känns ju inte... det känns ju som att jag står och ljuger men jag ljuger inte. Jag har bott här. Jag kan den här hörnan. Jag hade en liten röd bandspelare som jag fick i trean. Den stod i hörnet. Jag var så rädd att den skulle inte vara kvar. Så det är det. Så spelar man den hära Popcorn, den där låten som heter Popcorn, på radion. (Låten Popcorne spelas i bakgrunden) Reporter prata: Barnen har inte många egna saker. Och utrymmet vid sängen i sovsalen är det närmsta de kommer en egen plats. De har inte heller några andra ställen på skolan där de kan dra sig undan och vara för sig själva. Frank: Ingenting kunde man låsa. Var man ledsen så fick man vara det utan att någon helst skulle upptäcka det. Reporter prata: Frank bor på pojkavdelningen som är skild från flickornas. Frank: Jag menar, man kunde ju inte liksom gråta när man gick och la sig för då var ju kompisarna där. Och man kunde inte göra det när personalen såg det utan man fick hitta något ställe där man kunde vara själv ett tag. Alltså man kunde vara i klassrummen vissa tider. Men det var också det där, man visste ju inte om det var någon annan där. Ibland så gömde ju sig folk eller var tysta eller sådär va. Så att man fick vara noga då med att man inte kunde vara ledsen om det var någon annan där. Alltså miljön var ju sådan att det uppmuntrades inte till att visa känslor.  På det sättet utan man skulle fungera. Monicka: Du förstår liksom, det är inte på individplan det här, det är alltid i massplan - vi är många barn. Det är väldigt få tillfällen man blir igenkänd som en person kände jag när jag var där. Reporter (på plats): Har du några minnen från hur du upplevde att andra bemötte din reumatism på Tomteboda? Monicka: Alltså som jag kände så gjorde man ingen grej av det överhuvudtaget mer än att man nästan negligerade det. Det var liksom inte "Åh har du en dålig dag idag", och du vet liksom gav mig lite personlig omsorg för att jag har ont och inte kan gå, jag har svullna knän. Jag menar jag fick till och med skäll när jag ringde på nattklockan och så kommer liksom nattvakten och jag gråter i sängen och säger "Åhh jag har ormar i sängen, jag har så ont i mina knän". Och då blev hon bara arg på mig och säger att nu ska jag vara tyst och så hon väcker nästan... alla andra tjejer i sovsalen så hon liksom skuldbelägger ju mig för alla blir ju vakna för hon gör ju så högt ljud istället för att tagit hand om mig, och titta vad det var för jag kunde nästan inte stå på knä men det brydde de inte mig, det märkte vi på morgonen därpå då "Ja men nu har du ju tjocka knän", då upptäckte hon ju det och "Nu får vi gå till sjukan". Och så var alla behandlingar skäll då och då är jag sju år gammal. Reporter (på plats): Hur upplevde du det? Monicka: Väldigt ensamt faktiskt. Jag såg aldrig mig sedd och jag hade inga egna personliga behov utan jag följde mönstret som alla andra. Gick från punkt A till punkt B liksom. --- Reporter (på plats): Hur kunde en vanlig dag se ut? Sofia: Jag kommer ihåg att skolklockan väckte oss på morgonen så det var liksom väckningssignalen, det var en vanlig, så som när skolan ringer in liksom. Reporter prata: Det här är Sofia från Trollhättan. Sofia: Och sen så skulle man gå och tvätta sig i det där stora tvättrummet och där fanns det toalettbås utan dörrar. De hade väl fått för sig att blinda barn inte behövde låsa in sig när de var på toa. Och det kommer jag också ihåg var väldigt märkligt för att när man satt där så var man så nervös att det skulle komma någon annan som behövde gå på toa och som kom in liksom. Då backade liksom folk in såhär, att kanske redan ha dragit ner brallorna så kunde komma en rumpa såhär svävande i ansiktshöjd på en. Då var man tvungen att liksom "Hallå! Här sitter jag". Så vi lärde oss att sjunga när vi satt på toa för då kunde ingen liksom komma och sätta sig. Och sen var det frukost, då fick man ställa upp och gå på led till matsalen och sen skulle man då be bordsbön. Och sen var det lektioner. --- (förflyttning och öppnar dörr) Monicka : Mitt klassrum. Jag hade min klassbänk ungefär här. Reporter prata: På Tomteboda är undervisningen anpassad efter barn med synnedsättning. De har bland annat sinnesträning, orienteringsträning och käppteknik. Och barnen ska dessutom lära sig samma saker som barn gör i den vanliga skolan men med andra sinnen än synen. Alla måste lära sig punktskrift, att läsa med fingrarna. Och skriva punkterna på en Perkinsmaskin. Arne: Kommer man till Tomteboda skulle man lära sig punktskrift 1968, det var bara punkt slut liksom, det är ingenting att välja på. Reporter prata: Arne är från Stockholm och fastän han ser väldigt dåligt kan han läsa Kalle Anka utan hjälpmedel. Arne: "Jaha, läser du Kalle Anka hemma, amen det skiter vi i, det har inte med saken att göra" liksom, och det gjorde jag bara med ögonen så det var en ganska jobbig verksamhet att läsa Kalle Anka med ögonen men jag kunde ju göra det i alla fall. Så det hade jag ju lärt mig hemma liksom. (Ljud - rör sig i klassrummet) Monicka : Jag fick vara ganska långt fram, dels var jag väl lite busig och sen så hade jag synrester så jag satt alltid långt fram för att lärarna tyckte jag fuska och sånt där eftersom jag använder synen när jag skulle lära punktskrift till exempel. Reporter prata: Fastän Monica ser väldigt dåligt kan hon både läsa, skriva och rita när hon har rätt ljus. Hon vill använda synen men i klassrummet får hon inte det. För på den här tiden tror man att barn med synnedsättning kan få sina ögon förstörda genom att använda dem. Monicka: De första åren fick jag bara lära punktskrift. Då fick jag inte använda synen alls. Då satte man skärm för Perkinsmaskinen och sånt. Och så knäppte någon mig på pannan såhär om jag inte lydde dem, såhära. Så då vågade man ju inte titta riktigt. Alltså det är ju som att inte använda en funktion. Jag känner mig absolut inte lika smart som de andra för de fick in allting i huvudet med minnet på något sätt. Ruskigt bra kommer jag ihåg, tyckte jag alla hade utom jag och någon till då som kanske hade det här bildsinnet och ville egentligen använda det då. Reporter prata: Men det finns en speciellt plats där Monicka kan vara som hon är. Det är högst upp i huset i ett hörnrum med stora fönster hos läraren Lena som har formkunskap. Monicka: Och det var så mycket saker på väggarna. Och så mycket material på väggarna. Det var plexiglas. Det var papper och rita och färger och former och ja det var så mycket fantasi där inne jag älskar verkligen formkunskapen och Lena. Det var ingen som sa till mig "Det där får du inte göra", "Det där ska du inte göra", "Det där får du inte göra" - ingenting sådant. Jag fick använda min syn. Jag tror att jag använde min syn och min känsel, det är liksom min combo syn och känsel. Det var liksom mitt riktiga jag på något sätt som hände där uppe i det rummet med... ihop med henne. Hon hjälpte mig att hitta min ådra någonstans där med konst och skapande på något sätt. Att våga uttrycka mig på något sätt. Reporter (på plats): Kunde du anförtro dig till Lena om det du tyckte var jobbigt? Monicka: Nej, aldrig. Jag har aldrig till någon lärare sagt någonting vad som pågick på den skolan, aldrig. Och vad ska jag säga till om en annan lärare, vad ska Lena göra åt det, de är ju kollegor, så nej det går ju inte. Det kände jag att det går inte. Reporter (på plats): Men tror du att Lena såg att du mådde dåligt? Monica: Nej, det tror jag inte. Det vet inte jag. Har ingen aning. Jag tror att hon såg att jag mår bra där. Det tror jag kanske, att hon kände att jag var en elev som trivdes hos henne. Det tror jag att hon såg. Men vi prata ju inte om det. Hon kunde inte heller börja favorisera någonting för om man blir favoriserad då ser ju och känner vi andra av det och då får man skit för att man blir favoriserad. Om man är "street smart" så ser du till att inte bli favoriserad. -- Reporter prata: Barnen har snart hela sina liv på Tomteboda. Ett liv bakom staket precis intill järnvägen med tåg som sällan tar dem hem. Frank: Man var ju väldigt utlämnad på Tomteboda. Någon personal kunde man väl liksom ty sig till någon gång men annars var man helt själv alltså, du hade ju inte... inte de första åren i alla fall så hade man ju ingen möjlighet att liksom kontakta sina föräldrar om det hade hänt något. Det fick man ju inte göra. Reporter prata: I mitten av 60-talet när Frank går i småskolan får barnen bara prata med föräldrarna någon gång i veckan. Frank: Och då ringde de då till personalrummet och där satt ju personalen hela tiden och lyssnade på vad man sa. Så då kunde man ju inte säga att den här personalen var liksom jätteelaka eller jag har fått... ja åthutning och det och det va, utan ingenting... man kunde inte förmedla det. Utan man fick ju bara säga bra saker eller neutrala saker. Reporter (på plats): Men det förstod du som barn att... Frank: Ja, ja, det... ja, visst. De satt ju där och lyssnade på en hela tiden. Reporter (på plats): Mm. Frank: Ja. -- Reporter prata: Dagarna på Tomteboda är inrutade. Uppstigning, tvätta sig, gå på led, frukost, lektioner, gå på led, lunch, middag, kväll, lek och spring, lampan släcks och allt är tyst. Upp igen, spela fotboll, sjunga i kör, veckorna går och månaderna går. Arne: Det var väldigt mycket rutiner, det fanns inte speciellt mycket utrymme för någon spontanitet utan det var en statlig norm som gällde, kan man säga, hur livet skulle vara där. Vardagar som helgdagar eller lördagar och söndagar, så att säga. Reporter prata: Arne som kommer från Stockholm bor trotts det på skolan en tid. Han beskriver Tomteboda som en egen värld. Arne: Ja, det är en egen värld. Alltså det fanns den här hierarkin och så vidare. Högst gudfader själv var rektorn och sen var det lärarna och sen var det tanterna, som vi kallade dem dårå, de här som skötte hushållet, höll jag på att säga. Och sen längst ner i källaren så var det de som lagade mat liksom. Och vaktmästeri och sådär. Alltså det fanns en stark hierarki bland de vuxna och sen skapades det en hierarki bland eleverna också dårå. Ann: Alltså det var verkligen en egen värld och de seende barnen som vi träffade, det var ju våra syskon. Reporter prata: Ann, som har sin bror kvar hemma i Staffanstorp saknar honom. Ann: Alltså vi träffade ju aldrig naturligt andra barn. Och den var ju egen på det sättet att när jag började där så... jag hade egna kläder med mig från början, men sen så var det också så att skolan försåg en med kläder. Någon gång kunde det komma en omgång vinterkappor eller så kom det skor eller huvudbonader. Och så fick vi välja dårå. Det blev lite speciellt med de här kläderna, och så hade man dem i lådor eller inlåsta skåp och så bestämde personalen vad man skulle ha på sig, så plockade man fram dem och så efter ett visst antal dagar så lämnades det ner till tvätteriet. Men det var så tydligt när det... alltså ibland så kom det ju elever som var... som inte var sjuåringar utan som hade blivit synskadade lite senare och började på skolan och som såg helt annorlunda ut. Amen en annan stil helt enkelt. Amen gud vad avundsjuk man var på dem. Jag minns en tjej som började, jag var väl tio tror jag, då. Då kom hon och hade jeans på sig. Jag menar... man ville liksom bli som hon, se ut som hon. Hon hade lockigt hår, alltså hon... hon var helt oförstörd på något sätt. Alltså opåverkad utav att ha bott där. -- Reporter prata: Många av barnen bor på Tomteboda år efter år. Och en del under hela sin skoltid. De som har långt hem lämnar oftast bara skolan på loven, fyra gånger om året, och så är det för Monicka. Monicka: Ja då ska man ju lära känna varandra igen. Och ju längre tid det dröjde jag gick på Tomteboda, desto mindre kände jag dem och kände mer de andra som var lika som mig på Tomteboda, så varje gång blev det ju mer och mer onaturligt att åka hem till mamma och pappa, ett påsklov är man ju inte hemma så många dagar, eller jullov, men ett sommarlov, då är man ju hemma i flera veckor. Då började man komma in i familjen, blev det där hjulet som saknas eller kuggen som saknas eller... nu är jag på väg in i mitt sammanhang igen, vi har bastat, vi har varit och badat, plockat hjortron, och vi träffar släkten och vi har pratat finska med våra grannbarn, bara den biten att mina syskon ska förklara när jag är borta. "Ja men din syster hon är konstig, varför är inte hon hemma? Och nu är hon hemma. Varför är hon hemma nu då?". Och då ville... då låste jag ju in mig på mitt flickrum. Jag ville inte åka och min syster skrek och min brorsa ville inte att jag skulle åka. Mamma grina och förstår du, sådana där grejer. Reporter (på plats): När du skulle åka tillbaka då? Monicka: Ja. -- Frank: Det blev ju... eller det blev såhär, kommer jag ihåg att... Reporter prata: När Frank är hemma i Blomstermåla ställer mamman mycket frågor. Frank: Hon anade nog saker som hon försökte få veta om mig som jag inte ville säga. Jag vill ju ändå försvara Tomteboda för att det kanske är så att... att det annars skulle vara väldigt jobbigt att liksom erkänna för sig själv och då för föräldrarna liksom att vissa saker inte var bra. För då måste man ju liksom förhålla sig till det man har sagt. Och åka tillbaka till det som man då har berättat om. Alltså det var vissa saker som jag tyckte var bra. Så att... jag inrättade mig nog och fann mig ganska väl till rätta så småningom. Krister: Allting var ju inte dåligt. Jag menar, alla vi var ju på samma nivå, så vi spelade ju mycket fotboll och hockey och sådana saker, så det fanns roliga moment i det också. Reporter prata: krister kommer från Osby i Skåne. Krrister: Det var mycket idrottsaktiviteter. Lite musik höll man väl på med också, spelade väl lite piano och lite klarinett och... höll på mycket med sådana saker och sen fick vi ju en simbassäng, då var jag väl 10-11 år. Frank: Jag hade ganska bra status tack vare att jag spelade instrument och höll på med idrott. Var duktig på idrott, så jag var liksom med och representerade Tomteboda kan man säga, i simning då. Det var ju positivt. Det gav lite status, framförallt bland personalen. Mer än bland eleverna tror jag. Reporter (på plats): Och vad innebar det då? Frank: Ja, lite fördelar. Ja lite uppmärksamhet. Alltså det som var viktigt det var ju att man inte kom i liksom onåd hos rektor. Det var det man fasade för. Det var det man var rädd för. Det var rektorn man var rädd för liksom. Alla var rädda för honom, tror jag. Han hade det sättet att liksom att... ja... skrek och hotfull liksom man var väldigt... det var det värsta man kunde tänka sig när han blev... han kunde ställa sig liksom om det hade hänt någonting på Tomteboda på skolan, vi hade ju varje dag morgonsamling och hade det hänt något, om någon hade förstört något eller sådär - då kunde han ju komma infarandes och bara bryta den här morgonsamlingen liksom och utkräva att man skulle berätta vem som hade gjort det och liksom... ja det var total skräck. Reporter prata: En kväll skojbråkar Frank med sin kompis och de har sönder varandras skjortor. Det är Tomtebodas skjortor. Så Frank och kompisen går och berättar för tanterna vad som har hänt. Frank: Då la de ner dem i en påse och sen dagen efter så fick vi gå upp till rektorn. Han hade någonting som hette sitt-stå-metoden så att han liksom gick fram och sen så sa han till en att liksom stå upp, och samtidigt som man ställde sig upp eller försökte så tryckte han ner en. Så man kom aldrig upp. Det var inte slag eller stryk på det sättet men man var inte säker på att man inte skulle få det. Krister: Jag hävdar ju att personalen blunda och att våran rektor hade en enorm makt va. Fanns lärare som verkligen var snälla och brydde sig om oss va, men jag tror det fanns många som var snälla och som inte... de såg nog ett och annat men ville inte lägga sig i. Vi gjorde ju massa saker, jag menar... vi klättra på taket på den här höga kåken, det är ju helt vansinnigt va. Vi hittade nycklar så att vi tog oss upp på vinden och kunde öppna takluckan och kunde sitta uppe på taket, jag menar, det är helt jävla sjukt alltså att man hade sådan dålig koll på saker och ting va. De såg det de ville och lät mycket bara gå förbi. -- Ann: Jag fattar inte hur jag orkade med skolan de här åren bara för att jag sov så lite och var förmodligen så speedad på något sätt bara för att jag inte ville vara i det här rummet. Reporter prata: När Ann stör i sovsalen skickas hon ut i korridoren där det finns en soffa. Ann: Och där i den där soffan tillbringade jag massor med kvällar och timmar. Alltså jag minns att det var ju kallt alltså, det var ju en stor korridor och jag satt där i pyjamas och barfota. Och så fick jag sitta där för mig själv dårå tills personalen då bedömde att det var tyst i salen och då fick jag gå in igen och då var det ännu läskigare. Då var det ju ensamhet i natten som gällde. Men under det här året då kom det en vårdare, jag tror att hon såg mig, och jag tror att hon fattade också att det är något med en unge som trilskar på det här sättet. Då sa hon till mig såhär att: "Ja men du kan få komma in och vila hos mig en liten stund", och det gjorde jag. Så var tredje natt, jag tror hon hade var tredje, så kunde jag sova bakom henne på hennes soffa. Det var jätteskönt, alltså lite kroppskontakt med en vuxen. Och jag tror inte att jag fattade hur mycket jag längtade efter och hur mycket jag behövde det förrän då. Och jag minns också att innan vi la oss och sov, alltså kokade hon choklad till mig så att jag fick en stor kopp mjölkchoklad och alltså jag kom ju till ro, verkligen då, och sov jätteskönt. Och sen så väckte hon mig strax innan klockan ringde så att jag låg i min säng när hela salen väcktes dårå. Reporter (på plats): Så det var ingen som visste att du sov någon annanstans eller? Ann: Nej. Reporter prata: Men sen tar vårdaren upp, med den andra personalen att Ann inte sover om nätterna och därför fått sova hos henne. Ann: Och så sa hon såhär att det finns en bestämmelse här att vi får inte särbehandla barn. Så det här måste vi sluta med. Och då var det slut med det där. Reporter (på plats): Hur blev det för dig då? Ann: Alltså jag bara tog in det. Ja det var bara slut, helt enkelt. -- Frank: Det blir ju såhär på en institution. Alltså man anpassar sig ju efter rådande förhållanden. Men jag tyckte inte det här var konstigt. Reporter prata: Frank är 15 när hans bror flyttar upp till Stockholm. Frank: Jag skulle hälsa på honom sådär på helger och så och så fort man skulle lämna Tomteboda då var man tvungen till att begära permission. Så man gick alltså upp till rektorsexpeditionen och så skrev sekreteraren i då när man skulle lämna, vart man skulle och så vidare. Sen fick man ta den lappen och gå in till rektorn. Så att han... vet jag sa till mig att: "Nej, det är inte lämpligt att du åker till din bror, det kan vara alkohol och det kan vara allt möjligt, det är inte lämpligt". Nehe, så jag fick inte det. Så gick jag och så ringde jag till min bror och sa att jag får inte. Då kom han och hämtade mig. Och då vart det ju ett jävla liv. Då plötsligt så, när man hör någon utifrån säga "Ja men det är ju helt sjukt, varför skulle du inte få komma hit liksom?", han tyckte det var helt galet systemet, naturligtvis. Som var utanför och då börjar man ju själv tänka lite mer och ja, ifrågasätta vad som är normalt och vad som är rimligt och vad som är konstigt. -- (Ljud - förflyttar sig i korridorerna på gamla Tomtebodaskolan) Reporter (på plats): Det är mycket rum hit och dit. Monicka: Ja! Och så går man i de här korridorerna. Tänk liksom man är liten och går, man blir ju större så man blir ju modigare men alla dessa långa korridorer som man följde med fingret såhär, följde jag. Och så lyssnar man jättemycket för att man inte skulle krocka med fel personer. Med en stor kille som kunde liksom komma och vilja ta på en och fråga om man har vuxit till sig liksom såhär och sådär och tycka man var... ja, "Hur stor har du blivit nu då?" eller något sånt där va och de ser ju inte så de vill ju känna hur stor man har blivit, men jag sa aldrig till någon för vem skulle jag säga det till. Om det var någon som hade gjort illa mig så än idag undrar jag vem jag skulle ha sagt det till. (Ljud - förflyttar sig till annat rum) Monicka: Omklädningsrummen alltså det var bänkar så, runt väggarna såhär, överallt, sen var det en toa här till vänster. Här ja, den är kvar. Här har jag gömt mig många gånger och låst in mig, kan jag säga. Reporter(på plats): Varför? Monicka: Ja, olika anledningar. Usch, men nu är jag i alla fall det för jag har känt mig trängd, om man säger så, då. Så då har jag gömt mig där inne och väntat tills det har blivit tyst utanför och så. (Ljud går in i bastun) Monicka: Och här går man in i bastun. Och så satt man här på tre nivåer, var det då i alla fall. Vet inte, är det likadant nu kanske. )Känner med vita käppen) Man satt där med bara handduken ibland eller något sånt där och så var det ett jädra snack då, bland ungdomar och pojkar och flickor liksom som ibland spåra ur. Och blev lite handling och sånt också. Jag vill inte säga mer tror jag faktiskt, för det känns jäkligt jobbigt - det gör det. Monicka : Jag tror att det var många, jag var en som det hände så liksom med när man var i omklädningsrummet för man blir ju ganska oskyddad. Står man där och tvättar sig och inte ser bra, så kan det ju komma då någon kille från andra sidan som var modig och kom och titta på en och stirra en i könet eller något så, du vet sådär, bara jättehemskt. Sådant pratar man ju inte om här överhuvudtaget. Inte ett dugg. Dessutom vet jag att en del av mina blinda tjejkompisar, de såg inte att de var stirrade på men jag såg att det var en kille som var och titta på oss. Men jag kan ju inte säga det då för vad ska jag göra då när jag ser att han står och stirrar på oss när vi var nakna liksom, det tyckte jag var så hemskt. Jag skämdes så hemskt när jag inte sa något. Jag tycker det var så svårt. Krister: Det fanns inget skydd för oss elever. Reporter prata: Christer. Krister: Det gällde sig bara att ta för sig. Jag vet att när jag vid något lov då min farbror sa det till mig att, det som gäller är att bara skada folk själv, så att du slår på halsen och försvara dig bara va. Så det började man ju med att... så det var väl en del som tyckte att man var galen men sen fick man ju vara i fred, så att... Jag vet att när jag gick i fjärdeklass till exempel, då jagade killarna som gick i nian typ då kanske tian som de hade för de hade ju yrkesklasser va. De jagade oss killar som gick i fyran och spöa oss med Coca-Cola-flaskor och allt möjligt och det var ju långa korridorer som gick genom hela huset och på bottenvåningen fanns det ju sådan där expedition där de här elevhemsföreståndarna jobbar och gick ut... de måste ha sett och hört hur vi skrek va. Jag vet vid ett tillfälle när de jagade oss, då sprang jag upp och gömde mig på musikavdelningen och kröp in i ett skåp, så liten var jag, och gömde mig där och sen hitta en av de här gubbarna, för de var ju tvungna att leta efter oss då, de hitta mig typ klockan elva där på kvällen i skåpet va. Reporter(på plats): Hur länge hade du suttit där då? Krister: Fyra timmar kanske. Så småningom så förstod man ju att det var så skolan fungerar att det skulle vara något sorts kamratuppfostran och det finns så mycket historier om det här, man kan läsa till exempel Jan Guillous Ondskan. Man kan läsa alla de här böckerna om engelska internatskolor och så vidare. Att de som blir misshandlade blir delvis misshandlade själva för att vara på säkra sidan och hålla sig undan från att inte behöva bli misshandlad av någon annan. Så jag har säkert gjort andra människor illa och det är för jävligt alltså men så fungerar det. Ann: Det är komplicerat det här med vem man blir i en sådan här miljö. Reporter prata: Ann. Ann: Jag tycker det är viktigt att se att jag har haft olika roller under den här tiden. Både offer och förövare lite. Och försöka vara ärlig med det. Nej men alltså jag hade det ju väldigt lätt för mig i skolan, jag var ganska uttråkad många gånger. Alltså jag blev taskig helt enkelt. Jag kunde vara jätteelak, driva med de som inte hade det så lätt, utnyttja mitt övertag och jag tror också att jag kompenserade alltså det här med att jag var ganska rädd, jag var otrygg, jag hade svårt att sova, jag tog igen det på dagarna genom att jag var en liten jävel ibland faktiskt. Jag gav igen åt alla... åt lite olika håll faktiskt. Reporter(på plats): Varför gjorde du så tror du? Ann: Jag vet inte. Jag vet inte. Alltså jag hade ingen riktig kompass. Arne: En tid så tillhörde jag de också som var mobbare. Så det här är ju inte så jätteroligt att prata om ärligt talat faktiskt men det som blev då lite bra ändå sen i slutet var ju att vi gemensamt på något sätt gjorde revolt mot det där. Vi börja begripa att liksom "Va, vad är detta?", så när vi gick i årskurs sju så började vi att revidera oss själva liksom i vårat uppträdande helt enkelt. Och det där ledde ju till att vi, så att säga, blev ju lite mer samhällstillvända, det var ju liksom som en bubbla, vi var inte med i samhället faktiskt, det var vi inte. Vi kunde börja prata om demokrati och börja prata om att vi måste ha inflytande i skolan och bildade elevförbundskår och så vidare, och då börja vi inse liksom att det är ju en helt annan värld där ute alltså. /Skrattar/ Reporter prata: Under 70-talet förändras mycket, både i samhället och på Tomteboda, nu får Monicka och Arne som ser lite grann börja lära sig använda de synrester de har. Arne: Och det var ju en revolution alltså, för min del. Då fick jag mina första läsglasögon bland annat. Dessutom fick vi då börja och läsa på läskliniken som det hette då. Och så började de experimenteras då hur snabbt kan man som synskadad läsa. Det var några konstiga apparater där texten flöt fram liksom under ett förstoringsglas och så skulle de se hur snabbt vi kunde läsa och såna här saker, så det var mycket experimentverkstad också /skrattar/ på oss där. Och då fick vi också lära oss att skriva med papper och penna för första gången också. Reporter prata: Förändringarna gör också att fler och fler elever lämnar Tomteboda för att flytta hem och gå i vanlig skola. Ann: Det fanns ju sådan strömning då att man pratade om integrering, man skulle börja integrera oss. Reporter prata: Ann är en av de som väljs ut. Ann: Det var ju några kriterier för det. Dels så skulle man vilja själv, dels så vill man också då att det skulle vara någon som hade det ganska lätt för sig i skolan och man skulle se lite grann. Och jag såg ändå lite och jag hade båda skriftspråken. Sen när jag kom hem till Staffanstorp så insåg jag ju liksom ganska snart att jag... alltså jag kände mig inte riktigt hemma där heller. Just för det här med... alltså man är så förändrad efter fem år på ett sådant här ställe. Alltså man har inte jättemycket gemensamt med sina jämnåriga och det är därför som jag brukar säga att det här med att bo på en institution det är på något sätt som att åldras i förtid. Alltså man växer upp direkt. Reporter(på plats): Mm. Ann: Och då var det faktiskt jag som blev mobbad. Då fick jag kämpa med det. Frank: Jag fick ju frågan när jag gick i sjunde klass om jag ville flytta hem och gå i skolan hemma, och det ville jag inte. Reporter(på plats): Varför inte det? Frank: Nej för att jag hade inga kompisar hemma. Jag kände ingen hemma. Jag hade ju hela mitt sociala nätverk och det jag visste om och kunde, det fanns ju på Tomteboda. Monicka: Jag var jätterädd eftersom vi ska börja i integration i en klass som jag inte kände en människa och det var en finskklass dessutom /skrattar/ som pratar finska. Reporter prata: Monica är 15 år när hon flyttar hem till Haparanda för att börja skolan där. Då har hon varit på Tomteboda i sju år. Monicka: Jag kom med mina förstoringshjälpmedel och ett helt bord och en lampa och allting som ska vara i klassrummet och jättetjocka glasögon så det var ju klart att grabbarna i klassen där: "Jaha, vad ska du med de där grejerna till, jag ska trampa sönder dina glasögon", "Ja men gör det", sa jag då. Då har jag blivit redan jättestark. "Gör det, då slipper jag plugga, ta dem bara, gör vad du vill, slå sönder dem, då slipper jag plugga", sa jag. Nej men då försvann liksom det intresset att mobba mig, förstår du, för att det var ju ingen idé för det tar inte på mig, jag kan stänga av. Reporter prata: Tomtebodaskolans existens börjar ifrågasättas. Och på 80-talet drivs en allt hårdare kamp för nedläggning. Bland annat av organisationen Unga synskadade. Reporter i Tv-inslag: -De anser att synskadade ska integreras i samhället och inte stoppas undan i skyddade verkstäder. Och integreringen måste börja redan i skolan menar man. Reporter prata: 1985 gör rapport ett nyhetsinslag. Reporter i Tv-inslaget: Det här läsåret är också det sista för Tomtebodaskolan i Stockholm. Specialskolan för synskadade barn som har funnits i nästan 100 år. Representant för organisationen Unga Synskadade: Specialskolan hade en funktion en gång i tiden men nu anser jag att det är samhällets skyldighet att hjälpa de här barnen ut i vanliga skolor så fort som möjligt. (lämnar Tv-inslaget) Reporter prata: 1986, åtta år efter att Monicka slutat på Tomteboda läggs skolan ner och ombildas till ett resurscenter. Dit man kan vända sig för att få stöd i skolfrågor för barn med synnedsättning. För Monicka har tiden på Tomteboda präglat hela hennes liv och hon förstår fortfarande inte vad som var meningen med att hon skulle skickas dit. Monicka: Ja, vad ville ni göra med oss blinda barn. Vad ville man göra med oss synskadade barn. Ville man göra oss till bra vuxna? Ville de att vi skulle lära oss punktskrift? Kan man inte göra det hemma? Vad ville man göra med oss egentligen. Skulle vi bara buntas ihop och leva i en egen parallellvärld, det är så jag känner idag och har känt hela mitt liv. Att jag blev bortplockad från mitt riktiga sammanhang och det tokiga är ju att då hamnar man ju i ett sammanhang där andra av oss också känner oss skadade och bortplockade så det är det som är så sjukt att man måste lämna sin familj, sitt sammanhang, sina syskon. Alltså om jag har blivit skadad så är det inte bara jag... ingen blev ju hel. Reporter prata: Monica bor bara fem år i Haparanda innan hon återvänder till Stockholm. Hon utbildar sig till arbetsterapeut och blir då den första i Sverige med en synnedsättning. När hon minns tillbaks på Tomteboda så finns det också ljusa minnen. Formkunskapen och lektionerna med Lena i hörnrummet högst upp. Monicka: Ja men Lena alltså. Hon var det positivaste som jag träffa på en gång i veckan i skolan. Hennes mjukhet och just det här att hon kände och såg mig. Jag tror att det viktiga är att det ska finnas någon som ser en. Hon var en av dem som gjorde att jag kände mig som en hel människa idag. Reporter(på plats): Har du berättat för Lena någon gång vad hon betydde för dig och vad form gjorde... Monicka: Nej, nej. Jag skulle jättegärna vilja träffa henne och berätta det för henne för jag tror inte hon vet vilken stor betydelse hon hade för mig. Reporter prata: En dag när Monica går och klipper sig får hon veta av sin frisör att också Lena brukar gå och klippa sig hos henne. )Ljud från när Monicka kliver in i salongen och på salongen) Monicka: Hej! Stoppar in min pinne. (ljud när fäller ihop vit käpp) Reporter prata: En tid senare träffas de på salongen, det är 40 år sedan de sågs. Monicka: Jag antar att det här är Lena. Lena: Ja! Monicka: Hej! Lena: Men du är ju dig lik. Monicka: Nääää. /Skrattar/ Lena: Jo men, jo men ansiktet är äldre men visst är det samma. Monicka: Är det samma? /Skrattar/ Lena: Ja men du vet, det är mycket kroppsspråk också, och utstrålning. Monicka: Du hade så stor betydelse. Lena: Aww. Monicka: Jag blir jätterörd själv. Lena: Jag med! Usch. Monicka: För jag tyckte du var så himla fint av dig... Lena: Jag var hos psykolog och så berättade jag om det här. Monicka: Mm. Lena: Att jag tyckte att det var så viktigt och då sa "Men nu börjar jag gråta" sa hon. Monicka: /Skrattar/. Lena: Och så sa hon, men du gav ju henne ett ansikte. Monikca: Mm, exakt. Och du gav mig min kraft liksom på något sätt. Lena: Ja, det är ju otroligt. Monicka: Livskraft och livsglädje på något sätt, har jag fått ifrån dig. För du såg det jag var bra på. Det stämmer. Lena: Mm. Monicka: Du gav mig ett ansikte. (Pampig musik avslutar) Ava för programmet:  Ni har hört Tomtebodabarnen av Anna Bergholtz och Caroline Gollungberg. I programmet medverkade Monicka Zachari, Ann Jönsson, Frank Skaret, Arne Jungelin och Krrister Olenmo, Sofia Thoresdotter och Lena Lövenhielm. Producent Ylva Lindgren. Slutmix Elvira Björnfot. Det här är en P1 Dokumentär Sänds även natt mot måndag samt på lördag kl. 23.07.

Dokumentärer

Översikt, varningar och regionala väderprognoser från SMHI för ett dygn framåt.

Väder

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Från i onsdags. Sänds även natt mot tisdag.

Vetenskap

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

40 minuter om människan, moralen och existensen. Att leva är att lida, resonerade 1800-talstänkaren Arthur Schopenhauer. Lars Mogensen samtalar med idéhistorikern Svante Nordin om Schopenhauers pessimism eller - om man så vill - klarsyn. Alla vet vi nog innerst inne att vi blir inte särskilt mycket lyckligare av de ting och upplevelser vi trängtar efter: soffan, cykeln, semestern, slutbetyget eller den nya partnern. Livet kommer i kapp och på andra sidan stängslet är gräset lite grönare. I sin centrala bok Världen som vilja och föreställning (Die Welt als Wille und Vorstellung, 1818) formulerar Arthur Schopenhauer (1788 - 1860) sina idéer om "viljan till liv" - motsvarigheten till Kants "tinget i sig". Inspirerad av buddhism och österländsk filosofi utvecklar han sina idéer och metafysik där mycket handlar om livet som lidande, men där musiken och konsten kan fungera som befrielse. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist. Sänds även på fredag kl. 20.03 och natt mot söndag kl. 03.02.

Kultur

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Två år efter #metoo pågår flera rättegångar om grovt förtal. Vi återvänder till en DN-publicering. Intervju med Kinas ambassadör i Stockholm. Kan public service ta debatten om public service? Kvinna åtalad för grovt förtal - Dagens nyheter spred historien om en miljöpartist under metoo I måndags, i Stockholms tingsrätt, stod journalisten Cissi Wallin åtalad för grovt förtal av Fredrik Virtanen. Samma dag, bara en våning ner, var det före detta landsbygdsministern Eskil Erlandsson som stor inför skranket, anklagad för sexuellt ofredande. Men i skuggan av dessa uppmärksammade rättegångar, skedde i måndags också en annan förhandling i Södertörns Tingsrätt. En kvinna, tidigare miljöpartist, står även hon åtalad för grovt förtal och det handlar om anklagelser mot en tidigare riksdagsledamot och partikollega. Den här historien fick sin spridning när Dagens Nyheter, hösten 2017, publicerade en granskning där tidningens reportrar gav utrymme åt den nu åtalade kvinnans berättelse. Förutom att det i veckan var rättegång, var det också exakt två år sen DN publicerade sin första artikel i fallet. Reporter: Johan Cedersjö "Fint vin för vänner och vapen för fiender" - intervju med Kinas ambassadör i Sverige Kinesiska ambassaden i Stockholm bedriver en hätsk kampanj mot svenska medier och journalister. I en lång rad så kallade "anmärkningar" på sina hemsida anklagar ambassaden svenska medier för att sprida falska uppgifter om Kina och enskilda journalister pekas ut som lögnare. Vi kunde förra veckan berätta att den här strategin från Kina är unik för Sverige. Inte i något annat europeiskt land tillämpar Kina en så aggressiv mediestrategi som här. Men varför? I veckan fick vi en intervju, och kunde då ställa frågan direkt till Kinas ambassadör i Sverige, Gui Congyou. Reporter: Erik Petersson.  Public service-företrädare tar debatten om public service Frågan om hur public service ska utformas har under hösten seglat upp som en ny inrikespolitisk fråga. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna har alla nyligen beslutat sig för att driva frågan om ett smalare public service. Men hur ska då företrädare för public service förhålla sig till att man själva blivit föremål för inrikespolitik samtidigt som man ska vakta den heliga opartiskheten? Reporter: Erik Petersson. Tidningen Östra Småland läggs ner I veckan kom beskedet att Kalmar läns andratidning, Östra Småland och Nyheterna, går i graven. Presstödet räcker inte och därför är en nedläggning det mest ansvarsfulla just nu, enligt koncernen Gota Media. Reporter: Therese Rosenvinge. Från i går.

Aktualiteter, Repris

Sänds även kl. 02.35.

Aktualiteter

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Genom att driva med män som trakasserar på nätet har Linnéa Claeson byggt upp en stor publik och prisats för sitt arbete med att lyfta jämställdhet och rättvisefrågor. Varför ifrågasätter allt fler hennes trovärdighet? Från i morse. Sänds även natt mot lördag.

Aktualiteter, Repris

Författaren Sara Lidman (1923-2004) är en av de mest särpräglade rösterna i den svenska litteraturen. Sigrid Flensburg om rapportboken "Gruva". Redan med debuten Tjärdalen (1953) och den efterföljande Hjortronlandet (1955) satte Sara Lidman sin egen litterära ton med stark förankring i uppväxtens Västerbotten. Hon blev också redan från början hyllad av kritiken. Sammanlagt har Sara Lidman skrivit 20-talet romaner och ett flertal reportage- och rapportböcker, varav Gruva nog är den mest omtalade. Rapportboken Gruva gavs först ut 1968, för att året efter komma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier av Odd Uhrbom - själv gruvarbetare. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt den 9 december 1969. Sigrid Flensburg har sökt i arkiven och träffade Odd Uhrbom, fyrtio år efteråt. Från i fredags. Sänds även tisdag kl. 03.50.

Kultur, Repris

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Sänds även natt mot söndag kl. 00.02.

Underhållning

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Programledare: Marie Lundström. Vi sänder det bästa ur höstens och vårens intervjuer med författarna Marit Kapla och Patrik Svensson, som på måndagen belönades med varsitt Augustpris för böckerna Osebol och Ålevangeliet. Återutsändning av Marie Lundströms uppskattade intervjuer med författarna till de mycket uppmärksammade böckerna Osebol av Marit Kapla, om byn i Värmland där hon växte upp, och Ålevangeliet om ålens förunderliga livsresa, i boken sammanvävd med författaren Patrik Svenssons egen klassresa och barndomens ålfiske tillsammans med pappa. Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj, Thella Johnson, Fredrik Wadström Böcker som tas upp i programmet: Osebol av Marit Kapla Ålevangeliet av Patrik Svensson Programmet med Marit Kapla sändes i sin helhet den 27 april 2019. Musik av och med Martin Hederos. Programmet med Patrik Svensson sändes i sin helhet den 14 september 2019. Från i går morse. Sänds även natt mot tisdag kl. 01.02.

Kultur, Repris

Översikt, varningar och regionala väderprognoser från SMHI för ett dygn framåt.

Väder

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir. I Godmorgon, världen! dessutom krönika av Margit Silberstein, kåseri av Helena von Zweigbergk, panelen och Public Service. Timme ett: Nödläge för klimatet? Nya varningar inför FN:s klimatmöte Terrordåd i London Det pyr under ytan i Iran. Reportage av Cecilia Uddén från Teheran. Byn Osebol drar nyfikna efter Augustpriset Krönika av Margit Silberstein Panelen bland annat om den irakiske försvarsministern Timme två:   Museistrid om mänskliga kvarlevor i Göteborg Satir med Public Service Fotboll och brexit i Burnley Norska faktagranskare har fullt upp med falska svenska nyheter Amerikansk charmoffensiv mot Grönland Kåseri av Helena von Zweigbergk Programledare Mikael Kulle Producent Nina Benner Från i morse.

Aktualiteter, Repris

Här hör du nyheter från Sveriges Radios Ekoredaktion. Senaste nytt från hela världen - dygnet runt, året om.

Nyheter

Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir. I Godmorgon, världen! dessutom krönika av Margit Silberstein, kåseri av Helena von Zweigbergk, panelen och Public Service. Timme ett: Nödläge för klimatet? Nya varningar inför FN:s klimatmöte Terrordåd i London Det pyr under ytan i Iran. Reportage av Cecilia Uddén från Teheran. Byn Osebol drar nyfikna efter Augustpriset Krönika av Margit Silberstein Panelen bland annat om den irakiske försvarsministern Timme två:   Museistrid om mänskliga kvarlevor i Göteborg Satir med Public Service Fotboll och brexit i Burnley Norska faktagranskare har fullt upp med falska svenska nyheter Amerikansk charmoffensiv mot Grönland Kåseri av Helena von Zweigbergk Programledare Mikael Kulle Producent Nina Benner Från i morse.

Aktualiteter, Repris