Skatterna i sameland. Del 3 / producent Annika Dopping

Medverkande: Annika Dopping, programledare ; Niilas A. Somby, Erkki Lumisalmi, Lars Pirak, Johan Maräk, Asta Balto Asta Balto

Produktionsbolag: Doppovision, TV2 Norge ; foto: Hans Lisskog ; redigering: Martin Reinodt

Produktion: Sverige, Norge, cop. 1999

Målgrupp: årskurs 7-9, gymnasieskolan och vuxenskolan

Innehållsbeskrivning: Filmen handlar om samerna, deras intressanta kultur och filosofi och deras okända ursprung

Sápmi på film och TV: Introduktion till programmet, en serie i tre delar. Textskylt: ”Renlycka.” Människor och renar i rengärde sommartid. Svetlana Pluzhnikova berättar att deras familj tog mycket väl hand om renarna. De brukade ta hem renkalvar så at de skulle få kontakt med renarna även om renhjorden befanns sig på en annan plats. Enligt jojkaren Áilu Gaup är begreppet renlycka något som inte kan styras, men som påverkas av din attityd, hur du är och uppför dig mot dina medmänniskor, djur och natur. Gaup är klädd i gákti (nordsamiska) [kolt], boagan (nordsamiska) [bälte] och liidni (nordsamiska) [halsduk] från Kautokeinoområdet. Renhjord på vandring under våren. Vattendrag och naturvyer. Konstnären och renskötaren Rimpi menar att renlycka är hur naturen svarar en person med många renar som belöning när en bra balans mellan klimatet, djuret och personen som äger renen uppnås. Rimpi är klädd i gábdde (lulesamiska) [kolt], sliehppá (lulesamiska) [barmkläde] och avve (lulesamiska) [bälte] från lulesamiskt område. Marja-Sofe Aikio, ordförande i Finska samers centralförbund, konstaterar att hon inte har renlycka eftersom Aikios renar inte har gett så stor avkastning. Aikio är klädd i gákti, boagan och risku (nordsamiska) [brosch] från Enareområdet. Rikard Valkiapää, samordnare av mänskliga nätverk, menar att renlycka visar sig med tiden, man får arbeta på och så småningom visar det sig om man har renlycka. Valkiapää är klädd i gákti, boagan och liidni från Karesuandoområdet. Renhjord på vandring vintertid, luohti (nordsamiska) [jojk] i bakgrunden. Speakern berättar att många samer idag inte håller renen helig utan har ett annat värde. Ljudet av en kassaapparat som öppnas i bakgrunden. En man går på en väg, han leder heargi (nordsamiska) [härk] med reahka (nordsamiska) [släde]. Rimpi konstaterar att renen har blivit en affärsvara. Ole Henrik Magga, professor i samiska, hävdar att urfolk över hela världen har blivit skolade av den vite mannens normer och principer. Samer och andra urfolk vill äga saker och alla strävar efter att äga så mycket som möjligt. Magga är klädd i gákti, boagan och liidni från Kautokeinoområdet. Naturvyer och luohti i bakgrunden. Rimpi menar att allas strävan att äga och hävda revir kommer att göra det svårt för alla samer att leva tillsammans, vi kommer att leva mer och mer isolerat. Renskötaren Olof Johansson anser att samer är påverkade av västerländska traditoner varje dag. Johansson uttrycker en rädsla för att kommande generation samer, och att andra urfolk inte kommer att känna till de traditionella förhållningssätten till naturen, där naturen sparas till kommande generationer. Johansson är klädd i gappta (sydsamiska) [kolt], boengeskuvhmieh (sydsamiska) [barmkläde] och beelht (sydsamiska) [bälte] från sydsamiskt område. Renskötare på skoter och en hund samlar renhjorden vintertid. Fotografen Niillas A. Somby menar att när systemet med att äga mest har blivit rådande i en kultur, så vill alla äga så mycket som möjligt. Han konstaterar att status följer med ägande, den som äger mest har högst status i samhället. Somby är klädd i gákti, boagan och liidni från Karasjokområdet. En man och en kvinna leder ráiddut (nordsamiska) [rajder] på en väg, kvinnan är klädd i samisk vinterdräkt från Kautokeinoområdet. Renkappkörning, hearggit (nordsamiska) [tama renar] släpps ut ur bås och förare står på skidor bakom. Leu’dd, skoltsamisk sång i bakgrunden. Renhjord på fjället vintertid. Textskylt: ”Skoltsamer.” Speakern berättar att skoltsamer boende i Finland har lyckats behålla vissa delar av sin livsstil, trots att de genom historien har genomgått svåra förhållanden. Kvinnor och män dansar till dragspelsmusik. Speakern berättar att Petsamo-området, där många skoltsamer bott, blev finskt efter första världskriget. Efter andra världskriget tillföll området Sovjetunionen igen, befolkningen fick då välja om de skulle bli finska – eller ryska medborgare. Skoltsamerna valde att bli finska medborgare, vilket resulterade i att de var tvungna att lämna sina förfäders marker och bosätta sig inom Finlands nya gränser. Människor hässjar hö, fiskar lax och tillvaratar den. Speakern berättar att skoltsamerna fick överge sitt traditionella laxfiske och systemet för rättvis fördelning knutet till fisket. Kantorn Erkki Lumisalmi berättar att fiskeställena inom området fördelades av byastämman. Ingen familj fick fiska på samma ställe mer än tre år, detta för att säkerställa en chans för alla att fiska på bra platser. Personer går i procession till en ortodox gudstjänst utomhus, några av gudstjänstbesökarna bär traditionella skoltsamiska dräkter. Speakern berättar att skoltsamerna har eget språk, samiska kläder och att deras kultur har östliga influenser. Speakern menar att skoltsamerna i likhet med andra samer har stor respekt för sina barn. Person öser upp vatten från kallkälla i kaffepanna och gör upp eld utomhus, mannen eldar och grillar korv. Niillas A. Somby konstaterar att vi idag har lagar och paragrafer som styr vardagen. Men Somby påpekar att samer har blivit uppfostrade till att ta hänsyn till naturen och värna om den och därför är egentligen lagar och paragrafer överflödiga. Textskylt: ”Krig.” Stridsvagnar, militärparader, uppställningar och flygplan. Speakern berättar att det inte finns något ord för krig i samiska språket, ordet har konstruerats när behov uppstod. Magga förklarar att samer historiskt sett inte har organiserat människor kollektivt för att utföra våld, alltså krigat, men han påpekar att samer ändå har haft och varit delaktiga i konflikter. Renhjord på fjället vintertid, en man vandrar med ráiddut. Gaup menar att orsaken till att samer inte krigat kan vara många, samerna har bott utspridda på stora geografiska områden och har flyttat omkring och inte hävdat revir. Människa inne i kåtaställning, människor samlade kring eld, flicka och äldre man med lindade lasson går efter en ren. Spädbarn, människor i rengärde, en ren dras mot kontor i rengärdet. Speakern berättar att samer enligt tradition har strävat efter att förebygga konflikter och ordningsmannen i varje sameby hade den uppgiften. Renar kastas fast i rengärde på hösten. Konstnären Lars Pirak berättar att ordningsmannen i samebyar förväntades behärska konsten att med ord lösa konflikter innan konflikterna blev för stora. Han berättar även hur han blev skolad i konsten att inte orsaka konfliker genom att lyssna på personer och inte säga sårande ord. Pirak är klädd i gábdde, sliehppá och avve från lulesamiskt område. Flicka kastar lasso mot en ren utanför rengärde. Prästen Johan Märak svarar på frågan om vad man har sagt till sina barn när de har bråkat. Han berättar att barnen fick veta att så gör man inte, sedan har man jojkat eller berättar historier. Märak är klädd i gábdde, sliehppá och avve från lulesamiskt område. En man och barn leker med snö medan de vaktar renhjorden på våren. Mannen bär samisk dräkt från Kautokeinoområdet. Textskylt: ”Bestemors jojk.” Kvinna jojkar mormor/farmor, kvinnan är klädd i samisk dräkt från Karasjokområdet. Speakern frågar Märak om man kan balansera sina känslor genom att jojka? Märak svarar jakande och berättar att han har upplevt det, bland annat på begravningar där personer har uttryckt sin sorg. Textskylt: ”Övergrepp.” Militär och polis river kåtaställning under demonstrationerna mot dämningen av Alta-älven. Demonstranter marscherar vintertid, demonstranter avlägsnas. Speakern berättar att medvetenheten och kunskapen om samer ökade i Norge efter demostationerna mot utbyggandet av Alta-älven, och Norge har gjort mycket för samerna sedan dess. Trots detta gjorde sig norska staten skyldig till en händelse 13 år senare vilket ledde till att många samer kände sig svikna, däribland Magga. 1993 överförde norska staten all norsk mark i Finnmark till ett statligt aktiebolag berättar Magga, trots att de hade lovat att samer och renskötare skulle få inflytande i dessa frågor. Magga påpekar att det ironiskt nog var urfolkens år 1993. Hon menar att av alla dåliga saker i frågan så var statens agerande det värsta, de gav ett löfte om inflytande för samer och sedan höll de inte detta löfte. Textskylt: ”Ryssland.” Militärparader. Speakern påpekar att samer i Ryssland genom historien har utsatts för flest övergrepp. Vidare berättar speakern om tvångsförflyttningarna av boende nära den finsk-ryska gränsen. Zoja Nosova, notozero-same, berättar om en händelse som speakern återberättar. Nosova var tre år och familjerna fick två timmar på sig att packa, sedan flyttades alla i byn, renskötare och renhjordarna. Närbilder på kvinnor. Speakern berättar att de fick lämna det mesta efter sig, både boskap och ägodelar. Nosova berättar att de vandrade efter renhjorden i två veckor. Vidare berättar Nosova att hennes mamma sörjde sitt förlorade hem i hela sitt liv och uttryckte det med sång och tårar när hon utförde andra sysslor. Kalla kriget, politiker på besök. Speakern berättar att Nikita Chrusjtjov på tidigt 1960-tal fortsatte med centraliseringen. Bilder på samer, olika grupper vid byggnader. Speakern: ”I 10 000-tals byar fick invånarna två månader på sig att lämna sina hem. Därefter ödelades byarna, brändes eller jämnades med marken, för att garantera att ingen skulle ha något att återvända till. Bland de utraderade byarna fanns många samebyar. Renskötande och andra samer drevs in till nyanlagda cementstäder. En del hamnade i Lovozero, på gränsen till tundran.” Lovozero med omgivning. Renhjord springer vintertid. Ordförande i Kolasamernas förening, Nina Afanasjeva, berättar att den yngre generationen samer har problem med sin identitet. Afanasjeva anser att yngre samer inte känner sig som samer eftersom många delar av samiska kulturen är utraderade, samtidigt som de inte känner igen sig i den ryska mentaliteten. Sekvenser med renar och renskötare i rengärde av timmer varvas med bilder på Lovozero, luohti i bakgrunden. Niillas A. Somby jojkar. Somby berättar att genom jojk kan man bygga upp sig själv och få en bra självkänsla. Nåjdtrummor och sejte på Ájtte museum i närbild. Somby menar att när trummor, jojk och den samiska religionen förbjöds uppstod problem för samerna och de var tvungna att nyorientera sig i sin tillvaro. Magga menar att många samer lever med ångest, de nya livssituationerna har gett många samer dåligt självförtroende och man upplever tillvaron som psykiskt och fysiskt tung. Magga berättar att flera samer har valt att avsluta sina liv, men menar ändå att samer i många fall ändå är förskonade om man jämför med situationen för andra urfolk. Hon menar att osäkerheter påverkar alla delar av livet, även barnuppfostran. Människor i lávvu, närbilder på samer. Asta Balto, rektor Samiska högskolan Kautokeino, uttrycker en förfäran över att så många har fått lida över sitt samiska ursprung. Balto är klädd i gákti, liidni, boagan och risku från Karasjokområdet. Textskylt: ”Framtiden.” Flera personer i filmen uttrycker ett hopp inför samiska kulturen då de upplever att yngre generationer uttrycker vilja och intresse för att lära sig mer om den. Familj på flyttning med renhjorden på våren. Magga berättar att ibland har äldre tackat honom för att samepolitiker har gjort livet lättare att leva, och Magga upplever det som ett svar på att det har varit värt att arbete med politiken. Avslutas med närbild på människor, renar i rengärde och naturbilder, sång av Mari Boine i bakgrunden. (Ájtte 2023)

(ca 25 min.)