Från Sverige till himlen. Del 9. Samisk religion

Tal på svenska. Textad på svenska

Produktionsbolag: SVT

Studiehandledning finns på www.filmo.se

Målgrupp: från 13 år

Laila Spik Skaltje fick kunskapen om den gamla samiska religionen från sin far. Hon berättar om sin tro och tar oss med till några heliga platser på fjället

Sápmi på film och TV: Programserie om tro. Programledaren Anna träffar olika personer, vilka funnit tro som ger livet mening. Personerana utövar tron på olika sätt. Programmet presenterar människan bakom tron, enligt speakern. Laila Spik Skaltje och Anna studerar ett telepatiträd vintertid i Sálltoluokta (lulesamiska) [Saltoluokta]. Spik Skaltje ligger på sängen i turiststationen och visar hur själen går upp i kosmos. Programledaren konstaterar att de flesta andra tänker annorlunda. Spik Skaltje, Arild Skaltje och programledaren på ett fjäll ovanför Sálltoluokta, luohti (nordsamiska) [jojk] i bakgrunden. Programledaren kör bil vintertid och berättar om programserien. Textskylt: ”Anna Lindmark Barsk”. Programledaren berättar att programserien går mot sitt slut, men att vi nu ska få veta mer om samer och deras religion vilken tidigare var förbjuden i Sverige. Programledaren frågar en skoterförare efter Spik Skaltje hus i Muorjevárri (nordsamiska) [Muorjevaara]. Programledaren träffar Spik Skaltje, Skaltje och deras hund Dilkko i hemmet. Programledare berättar att Spik Skaltje och Skaltje har flera bostäder och att de flyttar till platser där renarna befinner sig, de är nomadiserande. Spik Skaltje och Skaltje visar programledaren olika samiska föremål. Programledaren berättar att Skaltje är renskötare. Skaltje berättar att renarna är nere på bete i vinterbeteslandet och betar lav under snön. Programledaren berättar att de ska bege sig till ”Lailas fjäll” och barndomshemmet, gábmá (lulesamiska) [torvkåta] i Sálltoluokta. Innan de ger sig iväg packar de ner goabddá (lulesamiska) [trummor] med tillbehör. Programledaren frågar om Spik Skaltje är noajdde (lulesamiska) [nåjd], samisk schaman. Spik Skaltje svarar att det inte finns någon noajdde idag, samerna blev kristna och övergav den samiska religionen, vilken förbjöds i Sverige. Filmklipp från olika filmer när samer flyttar med renrajd vintertid. Filmerna är inspelade på nord- och lulesamiskt område, därför bär personerna i filmerna kläder av olika typer. Programledaren berättar att de kunskaper noajdde hade var speciella och få personer idag har dessa kunskaper då samerna har kristnats. Spik Skaltje och programledaren packar ihop saker för att ge sig av på en resa till Sálltoluokta (lulesamiska) [Saltoluokta] där Spik Skaltje är uppvuxen. Programledaren berättar att Spik Skaltje lärde sig av sin far om ritualer och samiska religiösa kunskaper. Under bilresan berättar programledaren att Spik Skaltje var grundskollärare tidigare, och Spik Skaltje berättar hur hon ändrade sin yrkesbana. Spik Skaltje berättar att hon minns sin fars ord och nu arbetar hon med att lära ut om samer i hela världen. De parkerar i Gäbnásj (lulesamiska) [Kebnats] och tömmer bilen. Spik Skaltje och programledaren sitter i en skoterkälke över sjön Lá?as (lulesamiska) [Langas] till Sálltoluokta fjällstation. Spik Skaltje packar upp olika örter som hon visar för programledaren. Spik Skaltje ber henne tugga på enbär, vilka är renande. Spik Skaltje berättar att när man kommer till goahte (lulesamiska) [kåta] tänder man enris och går runt med det i en cirkel för att få bort det man inte vill ha i sin bostad. Enligt Spik Skaltje finns det energier, andeväsen, vilka man inte alltid vill ha nära sig och det känner man. Hon tänder eld på ett blad av båsskå (lulesamiska) [kvanne] med vilken hon renar rummet och hon är nöjd med resultatet. Hon berättar att det tar kraft av en person att utföra proceduren, men att gaskasmuorjje (lulesamiska) [enbär] och doften av båsskå stärker en om man äter och andas in det. Hon lägger sig på en säng med händerna längs sidorna och blundar för att hämta kraft från kosmos, återställa kraften som har gått ur henne. Fjäll och norrsken. Programledaren berättar att hon inte tycker att det är konstigt att människor har trott på krafter i naturen, för henne är besöket i Sálltoluokta nästan som en religiös upplevelse. Vyer från Sálltoluokta med omgivning. Programledaren berättar att hon ska få följa Spik Skaltje på fjället och möta elden och livets gudinna och besöka heliga kraftplatser. Spik Skaltje och programledaren går mot girkkogábmá (lulesamiska) [kyrkkåta], de hälsar på hundar. Skaltje dyker upp och följer med till girkkogábmá, vilken uppfördes med Spik Skaltjes pappa som byggherre. Under promenaden berättar paret att de träffades på en kalvmärkning och blev ett par. Sällskapet vandrar genom vistet. Spik Skaltje och programledaren plumsar i djupsnön fram till gábmá (lulesamiska) [torvkåta], vilken är Spik Skaltjes barndomshem. Eftersom gábmá är översnöad går de aldrig in, men Spik Skaltje berättar att familjen, mor, far, tre barn och två hundar, hade det som boplats under barmarksperioden. Sällskapet går in i girkkogábmá. Spik Skaltje berättar att samiska gudinnor bor på båda sidor om dörren. Text:”Uksakka – gudinna” vaktar ingången. Spik Skaltje berättar på samiska att hennes far fick möjlighet att bygga gábmá där människor kunde samlas och hämta kraft och kyrkan fick ge de ord människor ville ha. Hon tänder ljus i ljuskronan. Spik Skaltje och programledaren sitter ner i girkkogábmá och samtalar. På frågan om vilka gudar hon tror på svarar Spik Skaltje att hon har lärt sig att tro på naturgudarna av sina föräldrar. Hon menar att samer har varit beroende av naturen och att samer tror på att naturen är besjälad. Hon påpekar dock att hon har vuxit upp med kristendomen och att det också har påverkat henens liv. Programledaren tolkar det som att det är en mixad tro, vilket Spik Skaltje bekräftar. Spik Skaltje menar att vi alla tror på samma sak, men att vi beroende på olika faktorer kallar det för olika saker och tillber det på olika sätt. När sällskapet ska lämna girkkogábmá har de problem med att blåsa ut ljusen. Alla tre provar, men Spik Skaltje släcker dem lätt och menar att hon har fått hjälp av något annat. Skaltje hugger ved och de gör upp eld. Spik Skaltje berättar att de ska koka thé, men förklarar att det är viktigt att den första delen av teet tillägnas eldgudinnan, födelsegudinnnan, för att hedra henne. I bakgrunden syns fjället Gierkav (lulesamiska) [Kierkau]. Programledaren frågar om Spik Skaltje tror att eldgudinnan är i elden, varpå hon svarar jakande. Programledaren vill att Spik Skaltje ska beskriva hur hon känner att det är något gudomligt i allt. Spik Skaltje berättar att man frågar om lov, till exempel när man plockar växter, örter eller bär. När man känner en bra känsla är det ett svar om att man kan skörda på platsen. Spik Skaltje berättar att ibland kan man till och med se en rörelse i växterna som om någon blåser på dessa. Om man upplever det som otrevligt på platsen tolkar man det som ett nej och beger sig till en annan plats för att skörda. Spik Skaltje konstaterar att det är en tyst kommunikation. Programledaren menar att tron som Spik Skaltje beskriver känns fredlig, men Spik Skaltje påminner om att på 1600-talet ansågs den samiska religionen som så farlig att den förbjöds. Programledaren berättar att många samer idag inte talar om den samiska religionen, och vissa menar att det är smärtsamt och vill inte tala om det. Skaltje förklarar att det var ett stort övergrepp för de samer, vilka upplevde detta och var tvungna att ändra sina liv. Skaltje nämner att till exempel luohti (nordsamiska) [jojk], som var ett samiskt känslouttrycksmedel, förbjöds. Text: ”Jojk samisk sång.” Resultatet blev att luohti nästan försvann, men Skaltje berättar att den upplever en renässans idag. De är överens om att det inte kan vara syndigt att jojka. Programledaren frågar om samernas goabddá, många brändes upp på 1600-talet, några räddades genom att grävas ner i jorden. Programledaren berättar att Spik Skaltje har fått vetskap av sin pappa om var fem goabddá finns nergrävda, men programledaren förstår att hon inte kommer att delge det i programmet. Däremot har Spik Skaltje andra goabddá, vilka hon plockar fram och berättar om. Spik Skaltje menar att varje person har egna tankar och egen vilja vad man vill använda goabddá till, och att de kan användas till olika syften. Programledaren frågar hur Spik Skaltje använder goabdes (lulesamiska) [trumma] och hon svarar att hon använder det till att få en mental kontakt med något hon väljer att inte berätta om. Spik Skaltje beskriver att man kan prova att få kontakt med både människor och djur. Programledaren funderar varför goabddá ansågs så farliga att de förstördes. Spik Skaltje förklara att rädslan kom från att svenska staten inte fick makten över samer och inte förstod hur goabddá användes. Man var även rädd att trolldom och krafter, vilka kunde skada människor, var knutna till användningen av goabdes. Spik Skaltje förklarar även att namnet ”trolltrumma” inte är en samisk benämning. Spik Skaltje offrar till eldgudinnan genom att hälla lite av sitt thé i eldstaden. Programledaren berättar att de ska besöka en kraftplats på fjället. Medan de går ser de lavskrikor. Spik Skaltje berättar att samerna ansåg att guovsak (lulesamiska) [lavskrika] var budbäraren till dödsriket. Programledaren undrar vad de kan bringa för bud och Spik Skaltje berättar att de kunde komma med bud om död för någon person eller att någon avliden person ville meddela något till en nu levande person. Under tiden ligger Skaltje ner på snön och vilar. Spik Skaltje och programledaren går fram till soahke (lulesamiska) [björk] och Spik Skaltje berättar att det är ett telepatiträd. Spik Skaltje förklarar att det är ett träd man kan uppsöka om man vill meddela sig till någon person, man samlar tankens kraft och personen man tänker på mottar det. Programledaren blir förvånad. Spik Skaltje berättar att barn är speciellt duktiga på det. Hon säger att hennes föräldrar hade kontakt med varandra, trots att de befann sig på olika platser. Programledaren konstaterar att för henne låter det som ett önsketänkande när man längtar efter någon och frågar igen om Spik Skaltje på fullt allvar verkligen tror att man kan sända tankar till varandra. Spik Skaltje svarar ja och menar att djuren kommunicerar så och då kan människor också göra det. Programledaren konstaterar att Spik Skaltje är en av få som tänker så, och Spik Skaltje bekräftar att det är så och menar att det beror på att vi idag är programmerade att tänka på ett visst sätt. Programledaren har varit utan mobiltäckning under flera dagar och provar att skicka ett meddelande till sina barn genom att sluta ögonen, hålla handen på björken och skicka en tanke. Efteråt konstaterar programledaren att hon är för skeptiskt, kanske det inte fungerar därför. Sällskapet blir skjutsat med snöskoter och kälke upp på fjället. Programledaren berättar att hon har lärt sig av Spik Skaltje och Skaltje att det finns många kraftplatser i markerna. Skaltje har berättat att det känns i själen när man närmar sig en kraftplats. Programledaren berättar att samer har uppsökt kraftplatser för att samla kraft och för att blidka gudarna. Sällskapet vadar genom snön, Spik Skaltje bär ett tjoarvve (lulesamiska) [renhorn] i handen som hon hänger upp i en tall. Programledaren berättar att Spik Skaltje tror på att man genom att offra kan få naturens makter att verka gott. Programledaren konstaterar att det verkar som att det är viktigt för Spik Skaltje att bevara sina förfäders traditioner, vilket Spik Skaltje bekräftar. Programledaren undrar om det hela inte är ett uttryck för att den lilla människan har provat att påverka sin situation när allt är tufft, att det har varit tufft att leva i Arktis. Spik Skaltje menar att det inte är enkelt att leva idag heller, naturens krafter kan man inte kontrollera. Samtidigt anser Spik Skaltje att det fanns människor, vilka hade speciella krafter så de kunde till exempel häva stormar och regn. Programledaren konstaterar att Spik Skaltje har det som en levande tro, inte bara ett bevarande av en sina förfäders traditioner. Sällskapet åker snöskoter på fjället, Gierkav och Rásek i bakgrunden. Programledaren och Spik Skaltje diskuterar betydelsen av vuolle (lulesamiska) [jojken]. Spik Skaltje berättar att vuolle har haft starkt religiöst innehåll och att det under en tid fanns ett förbud mot att jojka offentligt. På programledarens fråga om vad som var farligt svarar Spik Skaltje att det farliga var att man inte hade kontrollen över samerna. Programledaren och Spik Skaltje står utanför STF:s fjällstation. Spik Skaltje jojkar. Scener av fjällen kring Sálltoluokta. Sällskapet och diskuterar. Skaltje visar fjällen i området där hans sameby har sina betesmarker, han konstaterar att fjällen är även Spik Skaltje fjäll nu. Skaltje berättar att de är de högsta fjällen i deras område. Programledaren konstaterar att det är kallt och att hon är glad att hon fick låna en rävskinnsmössa av paret. Hon berättar att programmet är det sista i serien ”Från Sverige till himlen”. Men hon konstaterar också att det är ett fint slut och att det känns helt rätt att göra avslutet med paret Skaltje i fjällvärlden. Programledaren: ”Samernas religion är ju ett levande bevis på att människors tro är stark och omöjlig att förbjuda. Och kanske skulle världen se lite annorlunda ut om fler levde i tron att naturen är besjälad.” Sällskapet är i ett rengärde där ällo (lulesamiska) [renhjord] matas innan de avslutar programmet. (Ájtte 2023)

Produktion: Sverige

svenska

29 min.