Samerna. Del 1-3 / manus och regi Mikael Agaton

Nordqvist, Susanna (medverkande)

Spiik, Petter (medverkande)

Nilsen, Linda Øverli (medverkande)

Strand, Ellen Louise (medverkande)

Kuhmunen, Hendrik Mikael (medverkande)

Morottaja, Matti (medverkande)

Guttorm, Gunvor (medverkande)

Beaivi, Mimmi (medverkande)

Beach, Hugh (medverkande)

Skum, Dag (medverkande)

Sápmi på film och TV: Vyer över fjäll, vattendrag, skogar, myrlandskap, renar och älgar ackompanjeras av storslagen musik. Speakern presenterar området Sápmi (nordsamiska) [Sameland] och berättar att Sápmi sträcker sig över länderna Ryssland, Finland, Sverige och Norge. Renhjord i renhage, människor arbetar med att skilja ut sina renar till speciella mindre hagar. Flera personer arbetar i renhagen, klädda i samiska dräkter och dräktdetaljer från Karesuandoområdet. Speakern förklarar att samer under lång tid har levt av jakt, fiske och genom att följa renhjordars vandringar. Susanna Nordqvist berättar att boazu (nordsamiska) [renen] är hennes liv och att bohccut (nordsamiska) [renar] är livet för samer. Nordqvist sitter i goahti (nordsamiska) [kåta], klädd i liidnegákti (nordsamiska) [sommarkolt], avvi (nordsamiska) [bälte], gahpir (nordsamiska) [mössa], liidni (nordsamiska) [sjal] och risku (nordsamiska) [brosch] från Karesuandoområdet. Arbetet med att skilja ut renar från renhjorden fortsätter. Scener med närbilder på olika personer, en man och kvinnor klädda i gapptah (sydsamiska) [koltar], juvvieh (sydsamiska) [bälten] och boengeskuvmieh (sydsamiska) [barmkläden] från sydsamiskt område. Kvinnorna bär även tjohpeh (sydsamiska) [mössor]. Speakern berättar att samernas ursprung är oklart och att samernas historia inte finns nedtecknad, vilket de har gemensamt med många andra naturfolk. En man leder rájddo (lulesamiska) [renrajd] i fjällandskap och hierge (lulesamiska) [tama renar] bär packningen. Mannen är klädd i gábdde (lulesamiska) [kolt] och avve (lulesamiska) [bälte] från lulesamiskt område. Familj river sin lávvu (nordsamiska) [tältkåta]. Kvinnor och pojke är klädda i vinterdräkter från nordsamiskt område. Två män skapar duodji (nordsamiska) [samiskt hantverk]. Närbild när den yngre mannen graverar niibi (nordsamiska) [kniv] och grovformar materialet till náhpi (nordsamiska) [mjölkstäva]. Speakern informerar att det finns cirka 60 000 samer och cirka tio procent av dessa livnär sig på renskötsel, övriga samer har sin försörjning i andra arbeten. Vy över kontorslandskap. Ungdomar i samiska dräkter från Karesuando- och Kautokeinoområdet på festplats. Speakern berättar att samiska kulturen har genomgått stora förändringar sedan början av 1960-talet. Renhjord drivs framåt med hjälp av helikopter, hundar och renskötare som kör motorcrosscyklar. Text: ”Petter Spiik.” Spiik berättar att förr var sabega (lulesamiska) [skidor] och sjuohpan (lulesamiska) [lasso] viktiga redskap i renskötseln. Text: ”Roger Blind.” Flera män sitter i en renvaktarstuga. Blind berättar att renskötseln har utvecklats mycket tekniskt sett i modern tid. Två personer i helikopter, samling av renhjord sker med hjälp av helikopter. Text: ”Linda Øverli Nilsen.” Text: ”Ellen Louise Strand.” Øverli Nilsen och Strand samtalar om naturen och om samers förhållande till naturen. Renhjord drivs framåt mot rengärde med hjälp av helikopter och motorcrosscyklar. Nordqvist uttrycker en oro att bohccut idag drivs för hårt och hon påpekar att förr föstes ealut (nordsamiska) [renhjordar] sakta framåt när man skidade bakom den. Spiik konstaterar att en stor utveckling har skett. Text: ”Hendrik Mikael Kuhmunen.” I ett kontor på Sámij åhpadusguovdásj (lulesamiska) [Samernas utbildningscentrum] sitter Kuhmunen och surfar på nätet. Han menar att utvecklingen i det samiska samhället går fort och digitala hjälpmedel är bra då Sápmi (nordsamiska) [Sameland] sträcker sig över fyra länder. Speakern lyfter frågan om konfliker relaterade till intrång på renbetesmark i form av exploateringar, till exempel skogsindustri, vattenkraft med mera. Speakern berättar vidare att frågan om vem som var först i området ofta aktualiseras. Sekvenser med skogbruk, vattenkraftsdammar, drivning av renhjord och renskiljning vintertid ackompanjeras med musik av Sofia Jannok. Speakern konstaterar att idag kan man forska på olika saker och sätta ihop det för att få svar på frågor, till exempel var samerna kommer ifrån. Vidare kan språkforskning komplettera arkeologiska utgrävningar och genetiska provtagningar. Sekvenser med arkeologiska utgrävningar, arbete i laboratorium och renar på fjället. Speakern berättar serien kommer att delge vad forskarna har kommit fram till vad gäller den samiska kulturen, en del av Sveriges arv. Renskötare samlas kring eld utomhus. Landskapsvyer och karta över Sápmi. Speakern berättar om Sápmi och hur många samer det finns. Renskötselarbetet i Sápmi är uppdelat i samebyar och dessa fanns långt innan jordbrukare flyttade till Sápmi. Renskötare och jägare behövde stora marker då renens vandringar bestämde hur de brukade markerna. Sekvenser med äldre filmklipp visas där familjer packar och flyttar med ren, personerna är klädda i nord- och lulesamiska dräkter. Scen från Sametingets plenum. Text: ”Per Mikael Utsi.” Utsi talar, åhörare och tolkar sitter i plenumsalen. Speakern förklarar det samiska språkets historiska bakgrund och varför man behöver tolk när samiska används. Frågan hur man ska bevara samiskan är en stor utmaning idag. Två män drar not i Aanaajärvi (enaresamiska) [Inarijärvi/Enare träsk], Finland. Speakern berättar att i området kring Anár (nordsamiska) [Enare] talas anarsámegiella av ett fåtal personer. Text: ”Matti Morottaja.” Morottaja bekräftar att anársámegiella endast talas av trehundra personer, då många samer idag inte kan tala sitt språk. Speakern konstaterar att situationen är liknande för lulesamiska i Sverige. Renkappkörning i Guovdageaidnu (nordsamiska) [Kautokeino] ackompanjeras av musik. Flera personer i publiken och de som arbetar med hearggit (nordsamiska) [tama renar] är klädda i samiska dräkter från Kautokeinoområdet. Speakern berättar att samernas kultur är likadan på olika sidor av nationsgränserna. Kuskar tolkar bakom hearggit i kappkörning. Speakern nämner att den samiska kulturen har existerat parallellt med andra kulturer under lång tid och långvariga konfliker finns sedan hundratals år tillbaka. En konflikt uppstod i mötet mellan storsamhällets ideal och samernas livsstil och kultur, med riter och ceremonier. Flammande eld, scen där läkemedelskunnig kvinna utför riter, björn, män med bågar och tecknad bild visar offrande. Scen där en man i kalvskinnspäls stryker ställning med kött, myndighetspersoner river ställningen och tar spåtrumma. Landskapsvy över kalfjäll vintertid. Speakern berättar att statens intresse för Lappmarken ändrades på 1300-talet, nu såg man den som en möjlig inkomstkälla. Scen där en man i pälskläder placerar ut föremål av järn i träd, vadmal, kläde och smycken på marken, samerna kommer från tältkåta för att byta varor. Speakern berättar att handel i lappmarken hade skett mellan samer och birkarlar i århundranden. Forskarer tror att birkarlarna kom från Novgorod, som grundlades av vikingarna. Samerna bytte till sig vapen, verktyg, smör, mjöl, vadmal, kläde, silver och mässing i form av smycke och skedar, enligt speakern. Scen där samerna lägger ut pälsskinn av olika slags djur på marken, de handelsvaror birkarlarna bytte till sig. Speakern berättar att svenska staten upptäckte handeln på 1300-talet. Efter det var samerna tvungna att betala pälsar och skinn i skatt till staten. Scen där en man på skidor vittjar mårdfälla. Tecknade bilder på krig ackompanjeras av krigsljud. Speakern berättar att skatten inte var så hög från början, men ökade dramatiskt på 1600-talet. På 1600-talet var pälspriset dåligt och staten behövde pengar för att underhålla armén. Teckningar på samer på jakt, barn bärs av hiergge (lulesamiska) [tam ren]. Svartvit filmsekvens när kvinna leder rajd, barn sitter i rijddimgijssá (lulesamiska) [ridkisa] fäst på hiergge. Vy över renhjord. Speakerns berättar att den höjda skatten drabbade samerna hårt. Filmsekvenser från äldre filmer, renhjord i rengärde på hösten och flyttande rajd vintertid. Speakern förklarar att skatterna var en av orsakerna till att tamrenskötseln kom att dominera. Närbild på Knud Leems bok ”Finmarkens lapper”. Speakern nämner att från 1600-talet finns många skrivna källor, vilka berättar om samernas tidiga kultur. Enligt speakern är det detaljerade teckningar och anteckningar. Teckningar från Leems bok visar bland annat hur samer kristnades, skidande samer och närbilder på kläder. Speakern berättar att missionärer från Stockholm skickades för att kristna samerna. Teckningar visar hantverkstraditioner, kläder, fiske och gudarna i förkristna religionen gjorda av Leem och Per Fjellström. Leem och Fjellström var missionärer som sammanställde rapporter till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie och rapporterna trycktes sedan i boken Lapponia på flera språk. Teckningar ackompanjeras av samisk sång, speakern påpekar att teckningarnas motiv gör att man förstår att konstnärerna inte själva har träffat samer och renar. Samuel Rhen beskriver samernas boende i en rapport 1671. Speakern läser citat från boken och äldre tecknade bilder på kåtor och människor i kåtor illustrerar texten. Rekonstruerad kåta i Suollujávrrie i Arjeplog på samma plats där en äldre kåta stod, berättar speakern. Lars Liedgren, arkeolog, berättar om modellen åskåta. Liedgren förklarar att det behövs få verktyg för att bygga åskåtor. Musik av Mari Boine ackompanjerar bilderna. Vy över torvkåta, annan byggnad och renhjord i rengärde på kalfjället. Människor i arbete med kalvmärkning i rengärdet. Susanna Nordqvist sitter i kåta och berättar att renen har varit dyrbar för samer och samer har alltid behandlat renen väl. Vy över familjen Nordqvists bostad i fågelperspektiv. Speakern berättar att familjen bor vid Porjusdammen. Nordqvist bär ut en bräda och jiehkku (nordsamiska) [s-järn], vilken används vid skrapning av olika skinn. Hon beskriver processen med tillverkning av sisti. Sedan mjukgör hon sisti på olika sätt. Hon hävdar även att bohccut (nordsamiska) [renarna] blir tamare när man talar med dem. Sekvens där Nordqvist och hennes man Valdemar enskilt återger en händelse då Susanna fick eallu (nordsamiska) [renhjorden] att gå i den riktning människorna ville genom att prata med en av bohccut. Musik ackompanjerar berättelserna. Speakern berättar om tiden förr när allt på renen togs tillvara vid slakt. Sekvens ur filmen Sarvtid visar när man arbetar med kött och när en kvinna spinner sentråd. Närbilder på kött, magar och blåsor, huvuden och annat på tork på ställning. Närbild på hornsked, kisa, ostform och knappar. Bilder över landskapen, musik ackompanjerar bilderna. Speakern återger texter om tillverkning av duodji (nordsamiska) [samiskt hantverk]. Tecknade bilder visar dragning av tenn och spinning av tenntråd. Nordqvist sitter i kåta och drar tenntråd genom dragskivan av renhorn. Senare spinner hon tenntråd. Närbilder på duodji, speakern läser från en äldre text där det beskrivs vad tenntråd används till. Närbilder på olika silverföremål. Speakern berättar att silver och mässing är ett skydd mot ont. Vidare nämns att silver även var ett sätt att omvandla tillgångar till ett beständigt värde som man kunde bära med sig. Närbilder på knivar när de tillverkas och gravyr. Laila Spiik Skaltje berättar att man studerade varandras duodji när man träffades och då kunde ett graverat föremål fungera som en inspiration till historieberättande. Gunvor Guttorm, historiker, berättar om duodji. Guttorm konstaterar att duodji är hantverk, men även ett samiskt tankesätt vad gäller till exempel materialval och bearbetning av detta finns applicerat i föremålet. Hendrik Kuhmunen, hantverkaren, går över gårdsplan vintertid. Han går in i verkstaden där en yngre man tillverkar duodji. Kuhmunen berättar att det mesta av ett material går att använda och det som inte går att använda samlas ihop och förs tillbaka till skogen. Han berättar även att han ber träden om lov innan han tar material från dessa, och han ber även om förlåtelse i samband med materialhämtning. Närbild på náhpi (nordsamiska) [mjölkstäva]. Landskapsvyer, räv springer och fors. Speakern läser citat från äldre text om samernas tro. Teckning visar förkristna gudar. Scen där kvinna trummar och andra sitter kring elden. Annan scen där elden brinner och ridande man. Närbild på halsband i form av kors, en man leds av andra män, brinnande hus rasar. Speakern berättar att kungar och missionärer inte gillade att samer hade en annan tro. Böter, prygel och förstörande av offerplatser utfördes av statens män. Vy över Árjapluovve (pitesamiska) [Arjeplog]. Speakern läser upp delar av tingsnotat där det berättas att nåjden Lars Nilson år 1693 dömts för att ha dyrkat samiska gudar. Iscensatt scen visar pälsklädd man som offrar blod, horn och kött på en altarlikande byggnad. Tre män kom och förde med sig gudarna och offerplatsen. Vy över kyrka. Speakern berättar om rättegången, scen från en rättegång. Många människor i olika samiska kläder sitter i rummet. Scen gestaltar bränning av Nilsson på bår tillsammans med spåtrumma och andra symboler. Olika scener och teckningar visar utövande av samisk religion. Speakern berättar att samerna fortsatte med riter och ceremonier dolt och missioneringen gav inte effekt förrän på 1800-talet. Genombrottet i missioneringen kom genom prästen Lars Levi Laestadius. Då Laestadius var same skedde predikningarna på samiska. Fotografier på folksamlingar där alla bär samiska kläder, tecknade foton. Speakern berättar att Laestadius omvände samer i hela norra Skandinavien. Louise Beckman, professor i religionshistoria, bekräftar att Laestadius lyckats med sitt uppdrag. Sekvenser från olika svartvita filmer där samer flyttar med renrajder, renhjordar och människor i tältkåta. Speakern berättar att förtärandet av alkohol var utbrett och alkoholen var en handelsvara och betalningsmedel för handelsmännen när de betalade samerna. Beckman menar att alkohol var ett sätt att få lindring i ett mödosamt liv. Sekvenser från religiös samling, marknader och Laestadius pörte, idag bevarat i Gárasavvon (nordsamiska) [Karesuando]. Beckman förklarar att prästerna, samtidigt som dessa agerade religiösa ledare, även bedrev värdshus och serverade alkohol för att tjäna pengar. Enligt Beckman var det detta som gjorde att Laestadius insåg att det var en ohållbar situation. Foton av kyrka på ut- och insida. Speakern berättar att Laestadius angrep prästerskapet. Beckman nämner att många följde Laestadius uppmaningar och slutade dricka alkohol, följden blev att de insåg att de fick ett värdigare liv. Detta ledde i sin tur till en stress för präster, handelsmän och samer i Guovdageaidnu (nordsamiska) [Kautokeino], vilket senare ledde till Kautokeinoupproret, enligt Beckman. Vy över Guovdageaidnu i nutid ackompanjerat av ringande kyrkklockorna. Gudstjänst vintertid, gudstjänstbesökare i kyrkan och utanför kyrkan. De flesta kyrkobesökarna är klädda i samiska dräkter. Speakern berättat att samer är i majoritet i Guovdageaidnu och att samiska traditioner är levande och Laestadius lära är levande ännu idag. Scen illustrerar Kautokeinoupproret. Speakern berättar att handels- och länsmannen lynchades till döds och prästen blev allvarligt skadad. Ett nedgånget samhälle med utbredda alkoholism var faktorer som påverkade samerna i området att med sin nyvunna tro i ryggen försöka förbättra sina livsvillkor. Närbild på gravsten och gravkors. Speakern berättar att norska staten slog tillbaka hårt mot samerna. Elva samer dömdes till livstids fängelse och två samer, Mons Aslaksen Somby och Aslak Jacobsen Haetta, avrättades till följd avhändelserna. Beckman beskriver händelsen som tragisk, men logisk. Kranier uppradade i skåp, en man tar ut ett av kranierna. Speakern berättar att de avrättades kranier hamnade på anatomiska institutioner i Oslo och Köpenhamn. Kvinna i talarstolen berättar att Oslo universitet överlämnar kraniet efter Somby till Samiska kulturminnesrådet. Sekvens när kraniet läggs ner i en kista i forma av en giisá (nordsamiska) [kisa]. Kistan överlämnas till kvinna klädd i nordsamisk dräkt. Speakern berättar att kranierna efter de båda samerna återbördades till familjerna 1998. Begravningsgudstjänst för Somby och Haetta förrättades av en präst och många deltog i gudstjänsten. Äldre filmsekvens, samer i nordsamiska dräkter flyttar med ráiddut (nordsamiska) [renrajder]. Vy över jordbruksbygd. Speakern berättar att i slutet av 1800-talet tilltog nybyggandet i Sápmi, vilket ledde till många konfliker mellan jordbrukare och samer. Närbild på gammal engelsk affisch som föreställer samernas möte med västvärldens lockelser. Speakern berättar att darwinismen gav upphov till rasism och synsättet att den germanska rasen var högre stående än andra raser. Samer däremot ansågs vara en underlägsen och primitiv ras. Närbild på teckning från Tyskland beskriver samisk familj. Fotografier visar skallmätningar av samer utomhus, familj i sydsamiska dräkter och människor i nordsamiska dräkter på en av fotografierna. Speakern berättar att rasforskare mätte samers skallar för att försöka hitta särskilda samiska drag, vilka skulle särskilja samer från den nordiska rasen. Foton, nakna män utomhus, kvinna mäts utomhus, män med mätredskap i famnen. Speakern läser en text där det berättas att samer ofta var ovilliga att bli mätta, speciellt nakna. Vidare nämns att samerna övertalades eller tvingades med våld. Vy över kustområde, speakern berättar att det blev fult att vara same och det gav stora konsekvenser längst norrut i Norge. Fiskare i båt lyfter upp två stora havsfiskar med hjälp av lyftkran. Speakern berättar att sjösamer levt av fiske, valfångst och båtbyggeri under hundratals år och nu lever sjösamiska- och norska fiskare sida vid sida. Mimmi Beaivi, sjösame och politiker, berättar att området är intressant även internationellt sett. Hon förklarar att gränserna alltid har varit oklara i området. Hon berättar att norska staten startade en process där de ville göra alla som bodde i området till ”goda norrmän”, speciellt samerna. Sekvens där barn går i tåg och viftar med norska flaggan, flera av barnen är klädda i samiska dräkter från Tana- eller Karasjokområdet. Äldre personer och barn utanför hus betraktar något, en av kvinnorna bär gahpir (nordsamiska) [mössa] från nordsamiskt område. Beaivi berättar att staten ville att samerna skulle lämna sin kultur och byta språk. Människor utför jordbrukssysslor utomhus. Speakern berättar att norska staten villkorade ägandet av mark, man var tvungen att tala norska och ha norska namn för att få äga mark. Vy i fjord. Emma Johansen, sjösame, och hennes man är utomhus, Johansen sitter på traktor och berättar att de är få som talar samiska bland sjösamerna. Vidare berättar hon att det finns samer, vilka kan samiska, men inte vill tala det. Enligt Beaivi blev samerna osynliggjorda, de slutade tala samiska, bära samiska dräkter och till slut försvann levnadssättet. En man i träbåt ror in mot havstranden och går i land. En man arbetar med heargi (nordsamiska) [tam ren], vy över fjäll vintertid. Speakern berättar att idag kan man fortfarande se negativa konsekvenser av synsättet att samer var underlägsna. Den första renbeteslagen kom 1886. Speakern förklarar att i och med denna bestämde svenska kronan att marken tillhörde staten och konsekvensen blev att samerna förlorade arvsrätten till sina skatteland, så kallade Lappskatteland. Samerna ägde inte längre sin mark utan samebyarna får disponera marken för sin renskötesel. En man sitter på reahka (nordsamiska) [släde] som dras av heargi, eallu (nordsamiska) [renhjord] vandrar på Finnmarksvidda vintertid. Mannen är klädd i nordsamisk dräkt. Svartvita sekvenser från handelsplats och samer med härkar och ackjor kör in i Jåhkåmåhkke (lulesamiska) [Jokkmokk]. Speakern berättar vidare att många lagar och förordningar styrde och påverkade samernas liv. En av lagarna gjorde att samer förbjöds att bo i hus ända in på 1940-talet. Man ansåg att samerna inte skulle klara av ett annat liv och därför skulle de fortsätta leva i kåtor. Sekvens där sällskap av samer kommit till Jåhkåmåhkke, de selar av sina härkar och ordnar med ackjorna. Familj river tältkåta, familjen är klädd i lulesamiska dräkter. Sekvenser från olika skolor för samiska barn. Speakern berättar att man ville avhålla samiska barn från att bli frestade att leva ett annat liv och därför undervisades de i speciella frågor på fjället eller i internatskolor. Sekvens där flicka ringer in till skola och barn springer till skolkåtor vintertid. Kuhmunen berättar att det var samma lokaler för skola och boende. Pojkar brottas utomhus, de är klädda i sydsamiska dräkter. En man äter märgben med niibi (nordsamiska) [kniv], han är klädd i nordsamisk beaska (nordsamiska) [kalvskinnspäls]. Barn och kvinnor äter märgben med nijbe (lulesamiska) [knivar] i låvdagoahte (lulesamiska) [tältkåta], några av familjemedlemmarna är klädda i gábde (lulesamiska) [koltar] och några i muottá (lulesamiska) [kalvskinnspälsar] från lulesamiskt området. Speakern läser text där svenska regeringens expert på samefrågor i början av 1900-talet uttrycker att det inte är bra för samiska barn att bo i vanliga hus och ta till sig andra matvanor. Kuhmunen berättar om nomadskolorna. Speakern läser upp en text. Kuhmunen fortsätter att berätta att kanske samer ansågs vara mindre vetande och att barn från olika skolor slogs. Sekvens då samiska barn i Tana- eller Karasjokomorådet går ut på rast och brottas och leker på skolgården. Kuhmunen vittnar om att barnen på nomadskolan höll ihop mot barn som gick på kommunala skolan då det ibland uppstod slagsmål. Vy över hus i Jåhkåmåhkke vintertid, en person går med ren i lasso och en annan person går bakom på gårdsplan. Speakern berättar att området kallas Lappstan och byggdes i början av 1950-talet, då en plötslig lagändring tillät samer att bo i hus. Beach berättar att bakgrunden till beslutet grundar sig på studier, vilka visat att samiska familjer hade liknande standard och livsvillkor som i u-länderna i Afrika. Det påverkade Sveriges resultat negativt i internationella studier och man påbörjade snabbt ett program för att höja samernas standard. Kvinna matar renar i hage, kvinnan strör ut hö på snön till renar. Beach berättar att programmet även gick ut på att öka köttproduktionen i renskötseln och få vissa renägare att lämna samebyarna, så att det blev färre medlemmar. Vy över fjällområde, renhjord korsar vattendrag. Speakern berättar att staten delade upp samerna i renägare och icke-renägare i den första renbeteslagen, vidare berättar han att de samer som var icke-renägare betraktades som svenskar. Beach berättar att de samiska rättigheterna är reglerade till renskötseln, endast medlemmar i samebyar har rättigheterna och enligt Beach är cirka 10-15 % av alla samer i Sverige medlemmar i samebyar. Vidare berättar Beach att rättigheterna i viss mån ärvs och gör att personer utanför samebyar kan nekas medlemskap. Beach menar att samerna har splittrats av lagarna. Renskötare på fjället spanar med kikare. Renskötare i Girjas sameby förbereder sig för höstsamling. Renskötarna kör i väg på motorcrosscyklar. Speakern berättar att området ligger öster om Giebmegáisi (nordsamiska) [Kebnekaise] och att sarvát (nordsamiska) [sarvarna] ska slaktas och eallu (nordsamiska) [renhjord] ska påbörja flytten mot vinterlandet. Renskötare driver eallu framför sig. Ingermar Blind, renskötare, berättar att en stor del av renskötarens intäkter kommer in i samband med slakten på hösten. Helikopter och renskötare på motorcrosscyklar driver eallu till gárdi (nordsamiska) [rengärdet]. Speakern berättar att det finns cirka en halv miljon renar i området som samerna nyttjar. Antalet renar som varje renägare äger varierar, fortsätter speakern, och en familj behöver ha minst 300 renar för att klara sig ekonomiskt. Renar på fjället, renskötare kör motorcrosscykel fram till renskötarbostad. Speakern förklarar att insamlingen av samebyns eallu tar cirka en vecka och att renskötarna bor i tältkåta eller i renvaktarstugor under tiden. Erik Sarri, renskötare, berättar att alla vill låta renarna beta så länge som möjligt för att få hög slaktvikt, men samtidigt regleras man av renens biologi, sarvarna går i brunst i slutet av september och då blir köttet oätligt. Blind berättar om arbetet som ska utföras när eallu har samlats. Eallu i gárdi, människor arbetar med att märka miesit (nordsamiska) [renkalvar] och skilja ut sarvát för slakt. Sekvensen ackompanjeras av samisk musik. Närbild på stor sarvvis (nordsamiska) [sarv] och mindre boazu (nordsamiska) [ren] fasttagen med suohpan (nordsamiska) [lasso]. Speakern berättar att sarvát, hanrenarna, som är 3-5 år kan ha en slaktvikt på omkring 50 kg. Även duoljit (nordsamiska) [renskinn pl.] och coarvvit (nordsamiska) [renhorn pl.] säljs. Viktor Laestadius, renuppköpare, står på utsidan av gárdi. Laestadius berättar att renantalet varierar. Han minns att 1984 var det tre renuppköpare på platsen och de köpte 2000 bohccut, eallu grymtar ljudligt i bakgrunden. Laestadius berättar att samebyns eallu hade cirka 20000 djur vid den tiden. Speakern berättar att samebyns eallu har krympt till en femtedel av storleken den hade på 1980-talet. Vy över eallu i gárdi ackompanjeras av suggestiv musik. Enligt Sarri är renskötseln mer en livsstil än ett yrke. Sarri konstaterar att renskötare lever ett ganska fritt liv, men styrs av naturen. Helikopter lyfter, fjällvyer, renskötare arbetar med bygge av gárdi på hösten och eallu betar vintertid. Sarri berättar att arbetet går lätt när det är dagar med fint väder, men förklarar att dagar med svåra väderförhållanden och dåligt bete för bohccut påverkar renskötarna negativt. Landskapsvyer, eallu rör sig i landskapet, ackompanjeras av musik. Dag Skum, renskötare, berättar i renvaktarstugan att samer har ett annat förhållningssätt till naturen. Landet nyttjas i renskötseln, men exploateras inte och det är viktigt att lämna kvar resurser för kommande generationer. Skum avslutar med att konstatera att det är en viss känsla när man arbetar med bohccut. Han menar att generation efter generation lånar land, vatten och bohccut. Avslutningsscenen med renskötare på motorcrosscyklar. Speakern presenterar nästa avsnitts innehåll. Sekvenser kopplade till temat visas. Senaste forskningen om samernas ursprung ska presenteras, samarbetet mellan forskning i arkeologi, språk och genetik bildar en helhet och kan berätta om spår efter samer tusentals år tillbaka. Arkeolog målar av hällristningar. En man skjuter pilbåge. Vy över hällmålningar, närbild på skulptur av älghuvud och pilar. Speakern berättar att hällmålningar och hällristningar är tusentals år gamla och ställer frågan om de berättar samma historia som skulpturerna och arkeologiska fynd. Närbild på spåtrumma flygande över landskapet, scen från förkristen ceremoni. Speakern berättar att bilder på spåtrummor kommer att jämföras med ristningar och målningar på hällar och klippor. Han berättar vidare att schamanismen ska presenteras. Vy över gravområde i Várjavuonna (nordsamiska) [Varangerfjorden] och scen där människor reser kåta. Vi får ta del av gravfynd och hur norden har befolkats. Landskapsvyer fungerar som avslutningsscener, ackompanjeras av storslagen musik. (Katalogisatörens kommentar: Filmsekvenser från Sarvtid och Vinden från väster förekommer. Speakern berättar att Somby och Haettas kranier begravdes i Guovdageaidnu, vilket är felaktigt. Begravningen ägde rum i Áltá (nordsamiska) [Alta] i Norge. Kvarterer i Jåhkåmåhkke som kallas Lappstan av vissa finns kvar, samer benämner det som Gielas (lulesamiska) [tallhed ]. Girjas sameby hette tidigare Norrkaitum sameby.) (Ájtte 2023)

55 min.

Beckman, Lars (medverkande)

Olsen, Bjørnar (medverkande)

Samallahti, Pekka (medverkande)

Ambrosiani, Björn (medverkande)

Beckman, Louise (medverkande)

Hellskog, Knut (medverkande)

Zachrisson, Inger (medverkande)

Schanche, Kersti (medverkande)

Schanche, Audhild (medverkande)

Haetta, Odd Mattis (medverkande)

Sápmi på film och TV: Vyer över fjäll, vattendrag, skogar, myrlandskap, djurliv i form av renar och älgar och storslagen musik som ackompanjerar sekvenserna. En man i kläder av garvat renskinn jagar med pilbåge vintertid. Speakern berättar att samer har levt som samlare, jägare och renskötare under lång tid. Forskare presenterar olika teorier om samernas ursprung. Filmsekvenser med flyttning med rajd och samiska skolbarn varvas med forskningsarbete. Speakern förklarar att samarbetet mellan forskare inom en rad olika fält, bland annat arkeologi, språk och genetik, har lett till stora framsteg. Professor Lars Beckman berättar att han har studerat samernas genetik sedan 1950-talet för att jämföra om samernas DNA kan liknas vid andra befolkningars DNA och därigenom se var samerna härstammar ifrån. Beckman förklarar att den forskningen är misslyckad eftersom resultatet visar att samer har levt som en egen grupp redan för 10000 – 15000 år sedan. Detta resulterade i att tidigare teorier som byggde på invandring av samer till Skandinavien ersattes med teorien om samerna som urfolk. Sekvens från renkappkörning vintertid och rengärde under hösten, där man särskiljer sarvar (hanrenar) från renhjorden för att slakta dem. Samer arbetar vid rengärde under hösten. Pekka Sammallahti, professor i samiska språk, berättar att man genom forskning i språk kan konstatera att det samiska språket har funnits i minst 5000 år och har använts i det område som kallas Sápmi (nordsamiska) [Sameland]. Scen där personer reser kåtaställning på barfläck, personerna bär kläder av päls och skinn. Björn Ambrosiani, professor i arkeologi, står framför en karta och berättar att man idag ganska säkert kan säga att befolkingen som har bebott området under lång tid är densamma, det finns inte något som visar på ett brott eller på ett byte av befolkning. Ambrosiani menar att stenålderskulturen i norra Skaninavien är församisk och att samernas förfäder har benämnts med andra namn fram till modern tid. Scen där päls- och skinnklädda människor vandrar sommartid. Renar i rengärde på hösten, renskötare i arbete. Speakern påpekar att radikala förändringar i uppfattningar om Skandinaviens historia sker om forskningen, som presenteras i programmet, stämmer. Forskningen visar att samernas förfäder utgör Skandinaviens stenåldershistoria. Sekvens visar arkeologiskt arbete. Speakern berättar att programmet beskriver hur forskarna har kommit fram till sina slutsatser, och pusslet av ledtrådar till samernas historia presenteras. Karta över Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Speakern nämner att nationalstaternas historia är noggrant dokumenterad. Karta över Sápmi, speakern förklarar att Sápmis historia har hanterats på ett annat sätt. Professor i arkeologi, Björnar Olsen, förklarar att man kan se stora skillnader på hur nationalstaternas och samernas historia framställs på museer i Norden. Enligt Olsen presenteras samernas historia ofta i etnologiska utställningar och framställs som oförändrad över tid. Samiska kulturen delas även upp i olika kategorier, till exempel religion, hantverk med mera. Olsen menar att den norska och svenska kulturen visas i historiska museer med långa tidperspektiv, med fokus på förändring och utveckling av kulturen. Det ger bilden av att samisk kultur är oförändrad och ska studeras av etnologer, medan norsk och svensk kultur utvecklas och förändras och bör studeras av historiker och arkeologer. Sekvenser från utställningar på museer. Svartvita scener från äldre marknadsplats. Olsen förklarar att under senare delen av 1800-talet blev det viktigt med de olika gruppernas skilda historier. Enligt rådande uppfattning fanns det folk med och utan historia, och endast den befolkningen med historia kunde kalla sig för nation. Scen visar ceremoni med samisk förkristen religion och tecknade bilder med temat förkristen religion. Enligt speakern är samernas förkristna religion en av de viktigaste ledtrådarna till samernas historia. Sejtar av olika slag och på olika platser i Sápmi visas. Enligt speakern var det gudabilder, vilka samerna offrade till. Speakern liknar sejtarna vid en dörr till gudarnas värld. Louise Beckman, professor i religionshistoria, berättar att nåjden var den person vilken hade möjligheten att röra sig mellan människorna och gudarnas värld. Beckman nämner vidare att nåjden kunde lösa personers problem genom att söka upp andra världar. Scen när personer går in i en grotta och genomför en samisk förkristen ceremoni, personerna bär nutida samiska dräkterfrån olika samiska områden. Beckman berättar om olika gudar i den förkristna historien och om hur nåjden arbetade. Första gången samiska spåtrummor nämns i en historisk redogörelse är på 1100-talet, och texterna behandlar ett område i norra Norge. Scen när nåjd slår på spåtrumma. Speakern läser ett utdrag ur den historiska texten och berättar att tecknen på spåtrumman visar vad nåjden möter i den andra världen. Scen där myndighetspersoner tar spåtrummor från samer. Speakern berättar att trummor samlades in och brändes under missionstiden, endast ett sjuttiotal finns idag bevarade på museer. Vidare nämns att även figurerna på spåtrummorna är en länk till samernas historia. Liknande tecken, vilka är över 6000 år gamla, finns ristade på hällar och klippor, bland annat i Alta, Norge. Vidare konstateras att hällristningarna påminner om den samiska bildvärlden. Hällristningarnas ursprung har enligt speakern varit en politisk fråga under lång tid. Om hällristningarna är skapade av samernas förfäder skulle dessa styrka att samerna har bebott området under mycket lång tid. Olika scener visar och jämför hällristningar med tecken på spåtrummor från 1600-talet. Knut Hellskog, professor i arkeologi, berättar att hällristningarna återspeglar människornas trosuppfattning. Han menar att hällristningarna även visar ett selektivt innehåll från människornas liv från den tiden. Hellskog ligger på marken och tecknar av hällristningarna på ett vitt material. Han lyfter på torven för att få fram hällristningar på marken och han fyller i hällristningen med vit krita och beskriver motivet. Han sitter utomhus och berättar att han tror att människorna, vilka har ristat hällristningarna, delade upp världen i tre olika stadier, övre-, vanliga- och nedre världen. Hellskog tolkar en del av hällristningen, vilken visar björnjakt. Speakern berättar att samerna ansåg att björnen vara helig och björnjakten var därför omgärdad av olika ceremonier. Tecknade bilder visar björnjakt. Inger Zachrisson, docent i arkeologi, berättar att samer under tiden för förkristen religion begravde björnar ungefär på samma sätt som man begraver människor, och begravningarna var omgärdad av många ceremonier. Vidare berättar hon att skrivna käller uppgav att detta gjordes för att björnarna skulle återuppstå. Sekvenser med björn och björngravar i utställningar. Speakern berättar att björngravar även har förekommit hos andra urfolk längs hela Ishavets kust. Äldre svartvit film visar flyttning med renrajd. Speakern berättar att korta notat i äldre skrivna källor har beskrivit vissa delar av den samiska kulturen, och Sápmi har funnits utmärkt på kartor, men har haft andra benämningar. Enligt speakern beskriver storbonden Ottar på 800-talet hur han handlar med samer boende längs norska kusten. Scen illustrerar hur samer betalar skatt i pälsverk, två män bär fram skinn och päls från olika djur och lägger det på marken, flera andra personer kommer ut från tältkåtan. Speakern läser samtidigt ett stycke ur Ottars text. Samer nämns i lagtexter från 1100-talet som beskriver förhållanden i området kring Oslo: ”Ingen ska tro på finner eller trollkvinnor. Ingen ska fara till finner för att låta sig spås. Om en man farer till finner och blir erkänt skyldig till detta skall han förklaras fredlös och förlora all sin egendom.” Äldre och yngre kvinna i en scen, vilken illustrerar ceremoni om botning, kvinnorna sitter i en torvkåta. Vy över fjord och berg i Norge, speakern berättar att i en äldre krönika från 500-talet omnämns samerna som de enda jägarna i Skandinavien. Bysantinaren Copius liknar Skandinavien vid en ö och benämner det Thule. Vyer vid vatten, fjordar och fjäll. Speakern nämner att de arkeologiska fynden efter jägarfolk är svårare att hitta än fynd i jordbruksbygder. Vy över stenåldersboplats, vilken avtecknar sig som en gräsbeklädd grop i marken nedanför ett fjäll. Arkeologiska utgrävningar pågår vid vattendrag. Speakern berättar att pilspetsar och andra enkla redskap, vilka är över 8000 år, grävs fram utanför Árjapluovve (pitesamiska) [Arjeplog]. Lämningarna visar på vilka jaktmetoder folket hade. En man på utgrävningen visar kvartsit, vilken troligtvis fungerat som kniv och mannen berättar även att det är väldigt enkelt att vässa den med en hornbit. Historiska fynd av olika karaktär visas, bronssmycken från Unna sájvva (pitesamiska) [Unna saivva] och skinnskrapa av järn från 1100-talet ur en samisk kvinnograv i Dalarna. Vy över hav och fjordar. Speakern berättar att de äldsta samiska fornlämningarna finns på Sállan (nordsamiska) [Sørøya] längs norska kusten. Forskarna har konstaterat att de fornlämningarna är samiska, från 1000-talet före Kristus. Fornlämningarna består av husgrunder och andra föremål. Olsen berättar att värmekällans placering i husgrunderna är det som gör dessa fynd intressanta.Endast samer placerar värmkällan på det sätt som finns bevarat i fynden på Söröya, vilket kan tolkas som att fynden hör till den samiska historien. Beskrivningen kompletteras med tecknade bilder av Knud Leem. Vy över eldstad, pilspetsar, verktyg och krukskärvor. Enligt speakern använde samer en speciell lera när de skapade kärlen, asbestmagrad keramik. Lämningar av krukor skapade av asbetmagrad keramik, dekorerad på ett speciellt sätt, finns spritt över hela det område som samer har bebott vid denna tid. Fynden illustreras på karta med markerade platser över fynden. Olsen berättar att han ser keramiken som en av de första symboliska markeringarna av samisk etnicitet. I samma område på andra öar har arkeologiska fynd av fiskeredskap gjorts, dessa har dock bearbetats med järn eller varit försedda med järndetaljer vilket tyder på att man har haft kontakt med ett annat folk. Speakern berättar att forskare idag anser att samernas troligen har haft kontakt med järnåldersfolk från öst. Detta i sin tur medför att samer börjar identifiera sig som samer. Enligt Olsen upptäcker samerna på den tiden att de har gemensamma drag, vilka särskiljer sig från andra folkgrupper. Scen där handel mellan olika folkslag förekommer, en man köper fällor av järn och en kvinna provar järnskrapa på bellingar. Karta över Várjavuonna (nordsamiska) [Varangerfjorden]. Speakern förklarar att arkeologer har hittat skelett av hundratals människor begravda i gravkammare, vilka var placerade i de utgrävda stenvallarna i området kring Várjavuonna. Kersti Schanche, arkeolog, går i området där gravkamrarna ligger. Schanche berättar att gravarna i gravfältet är daterade till en period från 1000 f.Kr till 1600-talet. Detta tyder på att gravskicket har varit i bruk under lång tid, och det har skett med kontinuitet. Scener visar björknäver, varefter Schanche ses vid en grav. Hon berättar att ett gemensamt drag för gravarna är att de döda är insydda i näver, i vissa fall har näversjoken varit fint dekorerade. Schanche går ner i en av gravarna och hon berättar att i vissa gravar fanns föremål. I en grav från 1000- och 1100-talet har man gjort fynd av smycken med östligt ursprung. Smycken, pilspetsar och spjut i bild. Speakern berättar att alla dessa gravfynd visar på jakt av vildren och älg. Scen när män klädda i pälskläder smyger i terrängen och jagar med pilbåge. Text med citat från dansken Saxo Grammaticus på 1200-talet som beskriver samer som skickliga jägare. Ragnar Insulander, vetenskapshistoriker, går i terrängen och med sig bär han pilar och pilbåge. Enligt Insulander var den samiska pilbågen en form av kännetecken för den samiska kulturen och han berättar att alla äldre källor beskriver att samer var skickliga bågskyttar. Vidare nämner han att i en sång från Färöarna berättas det att Oden var utrustad med finnbogi, alltså en samisk båge. Insulander skjuter med pil och båge och plockar fram verktyg för ta ämne till en båge, flera bågar står lutade mot ett träd. Han berättar att de samiska bågarna kallas tvåvedsbåge, ursprungligen tvividr, då de är tillverkade av två sorter träslag, björk och tjurtall. Speakern: ”Ytterst på bågen använder man en tunn skiva av mjukt björkträ och mot björken limmades en skiva av den mörka och hårda och så kallade tjurveden. Det var en sinnrik teknik för att göra en båge som på en gång var både styv och elastisk.” Insulander spänner en båge, han går in i skogen för att hämta material till en båge. Han berättar att tjurved finns på tallar och granar, vilka växer rundat vid roten, rötterna har inte fått fäste och trädet kompenserar detta genom att bilda en speciell slags ved på undersidan. Tjurved är orangeröd på färska träd och materialet ska helst vara i ett tjockt och jämt lager och inte blandat med annan ved. Insulander hugger i trädet och visar tjurved, han fäller trädet och bearbetar det till tjurveden går att ta reda på. Två bitar av material till båge visas och Insulander berättar att de olika materialen går parallellt i bågen och limmas ihop med ett speciellt lim, som samer tillverkade genom att koka skinnet från abborre. Insulander förklarar att lim av abborre fungerar väldigt bra. Scen när en man klädd i pälsskinn spänner bågen och siktar på ett byte. Enligt Linné började barn tidigt träna bågskytte, fortsätter Insulander. Vidare nämner Linné att samerna var skickliga bågskyttar med utmärkt träffsäkerhet. Vy över vattendrag och skogslandskap. Speakern berättar om Linnés resa och anteckningar på 1700-talet. Enligt speakern ger dessa en god bild av hur långt söderut i Skandinavien samer har bott. Linnés teckningar visas. I en av Linnés texter kan man läsa att han utanför Hudiksvall mötte sju samer som sade sig vara födda i området. Scen där kvinnor och män packar ackjor ger sig av i rajd. Björn Ambrosiani berättar att samiska lappskatteland finns över ett stort område, nästan ut till kusten. Ambrosiani sveper med handen över kartan och konstaterar att samer har använt hela området, vilket benämns Sápmi. Vidare konstaterar Ambrosiani att svenska kungar ansåg att området inte hade någon ägare, då det inte fanns någon bofast befolkning, vilka lagt beslag på marken i området. Vy över hav och strand. Speakern förklarar att fornlämningar runt om i Sverige, bland annat utanför Hudiksvall, kan utgöras av rester av samiska bosättningar. Landskapsvy. Lämningar efter ett trettiotal gravar från tiden före Kristi födelse finns vid Storsjön i Härjedalen, där arkeologerna gjorde utgrävingar på 1960-talet. En man går runt i området och berättar att placeringen av gravarna var regelbunden och var utformade på samma sätt. Mannen påpekar att det är intressant att gravarna var täckta av kranier och horn från älg och ren. Scen visar rekonstruerad bild av gravar. Tolkningen är att hornen offrades för att ge kraft till den döde i nästa liv. Vy över gravarna. Mannen berättar att han anser att samerna, vilka bor i Härjedalen, rimligen borde vara efterkommande till gruppen av människor som begravts i området. Scen i kåta, eld brinner och människor arbetar med olika sysslor, alla är klädda i skinn- och pälskläder. Lars Beckman menar att ett skogsjagande folk kan ha levt i delar av mellan- och Sydsverige, i Västergötland och Falubygden. Vidare menar Beckman att det var två folk, vilka levde i området med olika försörjningsmetoder, det vill säga jordbrukare på åkerlandskapet och jägare i skogslandskapet. Vy över kusten, öar och skogslandskap. Vid kuster och älvdalar finns lämningar av det samiska jägarfolket, till exempel härdar i kåtor och fångstgropar. Dessa lämningar är svåra att upptäcka, och de vittnar om den tid då vildren jagades och att samerna bodde på olika platser under olika årstider och använde gamla fångstmetoder. Scen där vuxna reser kåtastänger till tältkåta medan barn ser på, människorna är klädda i päls- och skinnkläder. En man sätter ut ripsnaror, närbild på hermelinfälla av kluven trästock med sten som tyngd på ovansidan och ripa som fastnat i snara av sentråd. Renar betar fritt. Speakern berättar att i jägarkulturer behöver varje person cirka en kvadratmil per person om viltet ska räcka till alla. Enligt speakern medför det att en älvdal har kapacitet att försörja cirka 25-50 personer. Scen där personer smyger i skogen, de skär och grillar kött. När man kommer till tiden för stenåldern har de arkeologiska tecknen för samiska lämningar upphört enligt speakern. Scen där person bearbetar skinn med stenskrapa. Nästa steg för att komma vidare i historieforskningen är att studera språket. Knappar med skyltar på samiska i radio- eller Tv-studio, en man i studio annonserar musik på samiska. Speakern berättar att samiska är ett finskugriskt språk med rötterna i uralområdet. Speakern nämner vidare att det finns flera samiska låneord vilka forskarna studerar. Orden deatnu (nordsamiska) [älv], guoržžu (nordsamiska) [olycksfågel] och cearru (nordsamiska) [rundad fjälltopp] visas med dataanimering, orden är exempel på ord som kommer från Indo-europeiska urspråket som talades kring kring södra Östersjön för cirka 5000 år sedan. Pekka Sammallahti förklarar att gamla uraliska arvord finns i de olika samiska språken. Ordens spridning tyder på att dessa har importerats redan när samerna bosatte sig i Skandinavien. Speakern förklarar att om orden hade tagits upp tidigare hade de varit jämt spridda över det samiska området vilket dessa inte är idag. Personer står utomhus och samtalar, några är klädda i nordsamiska dräkter från Kautokeino- eller Heattaområdet. Speakerns förklaring illusteraras av röda punkter, vilka flyttas över tecknad karta, och om samerna har invandrat till Skandinavien så har det skett för minst 5000 år sedan. Vy över kustområde, samisk musik ackompanjerar bilderna. Arkeologiska fynd av 4000 år gammal keramik visar att hela Finland har varit befolkat av samer, speakern tillägger att ordet Finland betyder ”Samernas land”. Fotografier med samekvinna framför torvkåta, en man med ren och en kvinna som spinner sentråd. Speakern berättar att i Finland uppstod en blandkultur, den kulturen och den nya jordbruksbefolkningen tog över jägarbefolkningens finskugriska språk, och det blev finska. Foto på jordbrukare och samer på äng framför hus och andra byggnader. Vyer av höga fjäll, dalar och hav, musik och sång ackompanjerar sekvensen. Österut kan man hitta flera likheter med samernas kultur bland de folk som lever där, exempelvis nentserna, ett folk som lever med renskötsel på tundran. En man tillverkar en släde på vintern, flera män kör med släde som dras av renar. Speakern berättar att flera traditioner hos samer också finns hos nentserna, exempelvis spinning av sentråd och att lägga renhorn på gravar. Kvinna spinner sentråd och tecknat foto illustererar detta. En man kastar fast en ren utomhus, flera skyndar fram för att hjälpa till. Speakern berättar att man genom forskning inom genetiken kan bevisa att samernas manliga arvsanlag tyder på släktskap med sibiriska jägarfolk. Samtidigt visar samernas kvinnliga arvsanlag något annat och professor Lars Beckman konstaterar att samernas genetik inte liknar något annat folks genetik, samer har en unik genuppsättning. Personal i sjukhusklädsel tar blodprov på en person, närbild på blodkroppar. Speakern berättar att forskningen inom genetik utgår från en särskild sorts arvsanlag i människans blodkroppar, så kallade mitokondrierna vilka finns i varje cell. Sjukvårdspersonal handskas med blodprov och skriver noteringar på provet. Beckman berättar att arvsanlagen i mitokondrierna ärvs från mor till dotter och alla mutationer som uppstår blir kvar där. Om två folkgrupper har stora skillnader i arvsanlag visar det att befolkningen har varit isolerade från varandra under lång tid. Beckman menar att skillnaden mellan samernas och andra folkgruppers arvsmassa är mycket stora och det innebär att samer är ett gammalt urfolk i Europa. Kvinna arbetar i laboratorium. Björn Ambrosiani menar att om man ser på Beckmans forskning, så kan man se att samer har varit isolerade från andra redan för 15000 år sedan. Enligt Ambrosiani hamnar man i ett istidssammanhang, och eventuellt är det i det tidsperspektivet man kan hitta de folkgrupper vilka senare blir samer. Sammallahti berättar att det finns vissa samiska ord, till exempel boahtit och cuoiggat, vilka inte har något motsvarighet i andra uraliska språk, men därmot finns ordet cuoiggat i keltiska, men betyder där springa eller hoppa. Enligt Sammallahti beskrivs samernas åkstil som springande eller hoppande i äldre skriftliga källor och det kan därmed ha ett samband. Tecknad bild på skidande samer. Enligt Sammallahti kommer ordet troligtvis från det förindoeuropeiska språket, och han visar området på en karta. Scen med skidande man på jakt, mannen är pälsklädd.Vy över snöklädd område. Speakern berättar att för 15000 år sedan var marken i Europa istäckt och människorna bodde i grottor på isfria områden och levde på jakt. När isen drog sig tillbaka för 12000 år sedan, så följde villebrådet med. Ambrosiani visar på karta och förklarar att folket följde efter villebrådet och många boplatser från den tiden finns i södra Skandinavien. Tongepilspetsar är jägarfolkets tydligaste kännetecken enligt Ambrosiani, och i området finns det mängder av sådana. Speakern förklarar att tonge är nedre delen av pilspetsar som fästes vid renhorn eller annat. Karta visar istäcket vid tiden och svarta prickar illustrererar vandringsvägar för folkgrupper. De flesta folkgrupperna vandrade österut mot nuvarande Ryssland, men en grupp på ett hundratal människor valde istället att vandra mot norska kusten. Ambrosiani förklarar att en grupp av jägarfolket bosatte sig i området kring nuvaradet mellersta Norge, Fossna och den andra gruppen vandrade längst upp till nuvarande Várjavuonna. Enligt Ambrosiani använde båda grupperna tongpilspetsar. Björnar Olsen berättar att de arkeologiska fynd, vilka görs idag i stor grad liknar de i södra Skandinavien och enligt Olsen tyder det på att norska kusten fort blev befolkat efter issmältningen. Enligt Ambrosiani kan detta vara den isoleringsfaktor som Beckman talar om i forskningen kring samers genetik, folket som levde längs norska kusten och som vandrade mot Ryssland levde under lång tid med en isbarriär mellan sig. Vy över isklätt landskap, speakern berättar att inlandsisen som låg över landet var flera hundra meter tjockt. Karta illustrerar hur isen smälter och folkgrupper börjar röra sig över området där isen smält. Folkgrupperna vilka var isolerade från varandra under lång tid möts igen efter flera tusen år. Enligt Sammallahti skedde mötet på Nordkalotten någon gång kring 8000 år f.Kr. Scen där pälsklädda människor rör sig kring torvkåta. Sammallahti hävdar att processen med sammansmältning av kulturerna skedde över lång tid. Vidare förklara han att gruppen församer behöll ett ösligt språk, vilket utvecklades till ursamiskan, samtigt som en del av samernas genetik kom från väst. Han konstaterar vidare att språket och genetiken är två komponenter, vilka visar samernas ursprung. Scen när familj lever och arbetar inne i torvkåta, personerna bär kläder av skinn och päls. Vy över Áltá (nordsamiska) [Alta], speakern berättar att sammansmältningen av kulturerna troligtvis skedde i det området. Idag är man ganska säkra på att hällristningarna i området kring Áltá är skapade av det folk som utvecklades till samerna. Vy över området där hällristningarna finns. Auhild Schanche, arkeolog, menar att hällristningarna i Áltá är en del av den samiska förhistorien. Schanche förklarar att det är en skillnad mellan att konstatera att hällristningarna är samiska eller att säga att hällristningarnar en del av den kultur, vilken utvecklas till samisk kultur längre fram. Odd Mattis Haetta, historiker, tolkar hällsristningarna utomhus. Medan Haetta förklarar motivet på den rödfärgade ristningen visar han samtidigt konturerna med handen. Haetta visar olika motiv, till exempel en skidåkare och en hälleflundra. Enligt Haetta kan skapande av hällristningar vara en förberedelse inför det kommande livet för folket vid den tidpunkten. Han menar att folket inte klarade sig utan hällristningarna och att livet inte var komplett om man inte arbetade med dessa, de var en del av livet. Knut Helleskog hukar bredvid en sten och fyller i hällristningarna med krita. När Helleskog har problem med att tyda hällristningarna trär han en bit svart plast över huvudet och ligger mot marken, då framträder motivet bättre, därefter fyller han i ristningen med krita. Motivet är en människa eller gud med en stav i handen, på toppen finns ett älghuvud. Helleskog berättar att motivet är relativt vanligt och återfinns i arkeologiska kontexter, och användes vid ritualer. Närbild på älghuvud av slipad sten, hittad i Uppland och använt vid procession för 4000 år sedan. Speakern berättar att andra arkeologiska fynd med samma motiv har hittas i andra utgrävningar från samma tid. Kniv av skiffer med utmejsalt älghuvud visas i närbild som exempel. Vyer med älgar vandrar i skog. Speakern berättar att det finns många arkeologiska fynd från hela världen, vilka visar på älgens betydelse för jägarfolket. Vy över Nämforsen, en gång Ångermanälvens sista forsar mot utloppet i Östersjön, enligt speakern. Vy över hällristningsområde. Speakern förklarar att det är Sverige största hällristningsområde och bilder på över 800 älgar finns i området. En teori är att hällristningarna är gjorda av samernas förfäder, vilka vandrat från norska kusten. Ambrosiani står vid kartan och förklarar teorin. Enligt honom uppstod genombrytning i inlandsisen för 6000 år f.Kr. och detta skedde i området där bland annat hällristningarnan vid Nämforsen ligger. Sydligare delen av norrländska stenålderskulturen tar sin plats i området. Vy över landskap. Ambrosiani menar att detta kan vara upphovet till att det finns ett nord- och ett sydsamiskt område. Närbild på hällmålningar med motiv av älg. Enligt speakern ligger dessa i Härjedalen och i det område som smälte fram 6000 år f.Kr. Enligt Ambrosiani kan kulturen med att måla på hällar och klippor, både i mellersta Norrland och Áltá, ha sitt ursprung i kulturen i södra Europa, vilken är känd för sina hällmålingar. Ambrosiani illustrerer detta med att visa på kartan. Närbilder på grottmålningar i södra Europa, enligt speakern är grottmålningarna 17000 år gamla. Forskarnas teori är att folket i södra Europa kan vara förfäder till folken som skapade hällristningarna i Nämforsen och Áltá. Jämförelser på hällristningar från Italien och Áltá visar på likheter. Scen där pälsklädda människor vandrar utomhus i delvis snötäckt område. Kort summering av innehållet. Speakern ställer frågan om alla lämningar från stenålder i norra Skandinavien är lämningar av samernas förfäder jägarfolket. Person går in i rekonstruerad bostad från vikingatid i Vuolleribme (lulesamiska) [Vuollerim]. Ambrosiani berättar att begreppen svenskar och norrmän uppstår tidigast under vikingatiden eller mitten av järnåldern. Scen från vikingatiden, människor utför sysslor i samhälle. Ambrosiani hävdar att vikingarnas ursprung i huvudsak kommer från jordbrukskulturerna, vilka vandrade in till Skandianivien 4000 år f.Kr. Vy över arkeologiska föremål. I norra Skandinavien fanns några folkgrupper under stenåldern, efter Kristi födelse, vilka benämns i skrifliga källor, exempelvis finner och skridfinner. De folkgrupperna kommer senare att kallas lappar eller samer. Om dessa jägarfolk ska avfärdas som samernas förfäder måste man enligt Ambrosiani tillföra så många andra olika faktorer, vilka enligt Ambrosiani inte är relevanta. Audhild Schanche uppmärksammar att i de flesta fall är det ingen som undrar över var ifrån svenskar eller norrmän har kommit. Men samtidigt har man under lång tid frågat varifrån samerna har kommit. En man kör snöskoter vintertid, en hund sitter bakom mannen. Enligt Schanche handlar det inte om varifrån folken har kommit, utan om att kultur utvecklas hela tiden. Schanche menar har den samiska kulturen har uppstått i Sápmi och norsk kultur har uppstått i Norge över lång tid. Renskötare kör runt renhjord med snöskotrar, hundar skäller och jojk hörs i bakgrunden. Enligt speakern bygger kunskapen om samernas tidiga histora i stora drag på teorier och kvalificierade gissningar, men betonar att även den nedtecknade norska och svenska historien har uppkommit på liknande sätt. Renskötare fäster skaklarna i kälke på tam ren och kör iväg. Speakern berättar att ett problem är att forskarna har haft lite att forska på, då den samiska kulturen har lämnat få spår efter sig. Susanna Nordqvist sitter i en rökkåta och berättar om det levnadssätt, vilket karaktiserar samerna. Enligt Nordqvist ska man leva fint och inte skövla naturen. Hon påpekar att man aldrig hittar spår efter äldre samer, möjligtvis stenar som har använts till árran (nordsamiska) [eldstad]. Nordqvist är klädd i liidnegákti (nordsamiska) [sommarkolt], avvi (nordsamiska) [bälte], gahpir (nordsamiska) [mössa], liidni (nordsamiska) [sjal] och risku (nordsamiska) [brosch] från Karesuandoområdet. En kvinna jojkar och en man sitter framför dator. Speakern berättar att nästa avsnitt ska skildra samiska kulturens utveckling, från nomadliv till IT, design och teknik på några få decennier. Olika samiska kulturyttringar visas ackompanjerade av jojk och musik av Mari Boine. (Ájtte 2023)

56 min.

Boine, Mari , 1956- (medverkande) (sångare)

Ludvigsen, Roger (medverkande) (musiker)

Vesseltoft, Bugge (medverkande)

Mathisen, Hans Ragnar (medverkande)

Haetta, Nils Johan (medverkande)

Vasara, Karin (medverkande)

Valkeapää, Nils Aslak (medverkande)

Prakhova, Anna (medverkande)

Marainen, Thomas (manusförfattare)

Svakko, Anna Stina (medverkande)

Sápmi på film och TV: Programmet inleds med konsert av Mari Boine och hennes musiker, publik och åhörare ser liveframträdanden. Boine berättar att hon i sin musik har sökt efter andlighet och att hennes musik innehåller andlighet, vilket kan kännas igen i rytmerna. Enligt Boine appellerar den schamanistiska kulturen till själ och hjärta. Musikern Roger Ludvigsen berättar att få samer idag vet något om de förhistoriska schamanistiska ceremonierna, men att de, Boine, Ludvigsen och andra musiker, har tolkat dessa i sin musik medvetet. Boine berättar om hur hon i början av sin karriär skrev sånger om samernas möte med skandinavisk skolkultur, vilken påverkat samiska barn att skämmas för sin egen kultur och känna sig mindre värda. Musikern Bugge Vesseltoft berättar att Boine fick stor genomslagskraft och lärde många norrmän om samer och dess villkor. Konst, meavrresgárri (nordsamiska) [spåtrumma] flyger iväg. Verket är skapat av Hans Ragnar Mathisen, vilken visar verket och berättar att det visar på ett humoristiskt sätt hur meavrresgárri har lämnat samerna och tagit sin hemlighet med sig. Yngre man och yngre kvinna i radiostudio skapar radioprogram på nordsamiska. Speakern berättar att samisk kultur på kort tid har genomgått många förändringar, bland annat att massmedia och högteknologi har blivit en del av vardagen. Arbetare på byggarbetsplats och samisk redaktion. Speakern berättar att samnordiska radio- och Tv-studio för samiska sändningar är under uppbyggnad i Kárášjohka (nordsamiska) [Karasjok], Norge. Även musik, press och litteratur har blivit en väg för utveckling av den samiska kulturen. Chefen för Sámi radio, Nils Johan Haetta, berättar att den samiska befolkningens behov av information är grunden för verksamheten. Vidare menar Haetta att det är viktigt att förmedla information på samiska och att informationen är satt i samisk kontext. Därmed avfärdar han dem som anser att det är onödigt med samiska nyheter, då de menar att alla samer kan något språk i det nordiska land de bor i. Redaktionellt arbete visas, hemsidor och datorer. Hendrik Mikael Kuhmunen, IT-utvecklare, berättar att utvecklingen av teknologin ger många fördelar. Vidare berättar han att samer bor spridda över ett stort område och då är datateknologin av stort värde. Webbsidan Same Net visas, och speakern berättar att den drivs av Samernas utbildningscentrum i Jåhkåmåhkke (lulesamiska) [Jokkmokk]. Same Net är ett utbildningsprojekt med syfte att utveckla olika linjer vid skolan. Kuhmunen informerar om Same Net för några män. Jåhkåmåhkke centrum vintertid i skymning. Speakern förklarar att samer inte är i majoritet i någon kommun i Sverige, men att Jåhkåmåhkke har varit en viktig ort för samerna under lång tid. Svartvit filmsekvens, jägare säljer ripa och en man i nordsamisk dräkt från Karesuandoområdet säljer duoljit (nordsamiska) [torkade renskinn] under Jåhkåmåhke márnan (lulesamiska) [Jokkmokks marknad]. Försäljning under Jåhkåmåhke márnan i modern tid, marknaden har en historia från 1500-talet och marknaden fortlever fortfarande med nya inslag. Modevisning på Ájtte museum, modeller och publik. Skinn- och konfektionslinjen vid Samernas folkhögskola besöks. Eleverna Ann Charlotte Labba och Marita Mikkelsen berättar om sin bakgrund, sina arbeten, favoritmaterial med mera. Färdigsydda pälsar, material av olika slag, påbörjade arbeten och andra eleverna skymtar i bakgrunden. Läraren Karin Vasara poängterar vikten av att använda naturliga material, vilka har används av samer i generation efter generation. Modevisning med kläder tillverkade av eleverna. Lärare och elever i smedja. Anna Stina Svakko, hantverkare, berättar att duodji (nordsamiska) [samiskt hantverk] har många funktioner: identitetsfaktor och en viktig del av den samiska kulturen som gör att man kan knyta an till historien och sina förfäder. Svakko är klädd i samisk dräkt från Jukkasjärviområdet. Tomas Marainen, lärare, tillverkar meavrresgárri (nordsamiska) [spåtrumma]. Marainen berättar att han gjort fler meavrresgárit (nordsamiska) [spåtrummor], men han använder inte dessa själv. Marainen förklarar att man ska ha en speciell kunskap för att använda meavrresgárri. Närbild på material och duodji. Svakko berättar att hon ofta studerar äldre duodji, gärna på museer och inspireras av dessa till att skapa nya föremål. Laila Spiik Skaltje, kulturarbetare, jojkar utomhus. Spiik Skaltje är klädd i nordsamisk vinterdräkt. Kvinna jojkar i studio. Spiik Skaltje förklarar att luohti (sme) [jojk] är en spegling av utövarens känslor som denne vill vidareförmedla till människor, djur och naturfenomen. Barn sitter utomhus och jojkar, hund sitter bredvid barnet som är bär kläder av renskinn. Spiik Skaltje menar att jojka är ett sätt att vara i kontakt med sig själv och ett sällskap. En man jojkar på scen, mannen bär skinnkolt från nordsamiskt område. Nils Aslak Valkeapää, konstnär, sitter på en sten vid havet. Valkeapää berättar att luohti är gammal och att ingen riktigt vet hur gammal den är. Han säger att ljud från naturen lyfts i luohti, han beskriver att naturen kommer till tals genom luohti. Valkeapää berättar att naturen gör en karaktär på luohti och man kan höra i vilken typ av natur den har skapats. Han går längs havsstranden med havet och fjällen i bakgrunden. Speakern nämner att Valkeapää arbetar med samisk kultur, är poet, musiker och bildkonstnär, och att han är en förgrundsgestalt och förebild för yngre samer. Speakern förklarar att Valkeapää på 1970-talet började lägga till musik till luohti. En man tar emot pris av Valkeapää på en scen, männen omfamnar varandra och publiken applåderar. Närbild på verk av Valkeapää ackompanjeras av hans luohti och musik. Valkeapää beskriver sitt skapande och berättar att han inte söker när han vistas i naturen utan mottar idéer, vilket förmedlar och resulterar i olika verk av honom. Speakern nämner att Valkeapää, även kallad Áillohaš, 1993 mottog det prestigefyllda priset “Prix Italia” för ett verk där fåglar var musikerna. Vy över berg med häckande fåglar. Kristina Utsi, förläggare, visar Áillohaš cd och notförteckningar. Utsi berättar att Áillohaš spelade in cd:n i naturen, på fjället och vid kusten, och sträcker sig tidsmässigt från höst till vår. Valkeapää berättar att han som barn studerade fåglar när de bodde på sommarbetesplatsen och upplever att de lärde känna igen honom. Utsi går med hund utanför en byggnad, speakern berättar att förlaget finns i Guovdageaidnu (nordsamiska) [Kautokeino]. Förläggaren Utsi nämner att de startade förlaget för att ge ut samisk litteratur med fokus på böcker på samiska och på områden där samer besitter expertkunskaper, och för att stärka språket. Vy över Guovdageaidnu vintertid. Gudstjänst i kyrkan, kyrkobesökare klädda i samiska dräkter från olika områden och barn döps. Speakern förklarar att Guovdageaidnu ligger i Norge och är den enda orten i världen där samer är i majoritet. Påskfirandet i Guovdageaidnu är en speciell tradition där många klär sig i sina samiska dräkter. Ungdomarna Linda Øverli Nilsen och Ellen Louise Strand förklarar att de lever sina liv som många andra samiska ungdomar, men att de bär samiska dräkter vid högtidliga sammankomster. Øverli Nilsen och Strand bemöter flera fördommar om hur samer lever. Anne Kristine Gaup sjunger och jojkar, Magnus Vuolab sitter vid datorn och redigerar musiken under samtalet. Vuolab, musikproducent och Gaup, musiker, berättar om samarbetet. Gaup sjunger och spelar i studio, Vuolab arbetar utanför. Sekvens från uteställe, ungdomar dansar och försäljning av alkohol på en pub, de flesta personerna bär samiska dräkter från olika områden. Ungdomarna Øverli Nilsen och Strand diskuterara sin samiska identitet och identitetsfrågor, en yngre man sitter bredvid och lyssnar på samtalet. Olika musikaliska inslag under påskfestivalen i Guovdageaidnu, speakern berättar att festivalen har utvecklats till ett tillfälle där även den förkristna religionen lyfts fram på olika sätt. Vy över fjord sommartid, speakern förklarar att den samiska kulturen inte är lika stark på många andra ställen. En plats cirka 10 mil från Guovdageaidnu ges som exempel. Mimmi Beaivi, sjösame och politiker, står utomhus och berättar att de senaste 20 åren har den samiska kulturen medvetandegjorts i området, i bakgrunden syns en brygga och en båt. Närbild, fisk hänger på tork. Beaivi berättar att temaveckor med kultur och traditionellt arbete har varit uppskattat bland eleverna. Barn leker utomhus och några grillar korv. Marit Karlstad, läkarstuderande, berättar att hon inte talar samiska på grunda av föräldrarnas språkval. Förskolebarn och personal utomhus på samiska förskolan i Romsa (nordsamiska) [Tromsö] gör aktiviteter utomhus. Speakern berättar att samiska förskolor har blivit vanligare och att många barn får ta del av traditioner och lära sig samiska “ett slags utvidgad hemspråksundervisning i sitt eget land”. Barn inomhus, de skapar stora pappersdockor med samiska dräkter från olika samiska områden. Förskoleläraren Kirsti Alette Anti berättar om arbetet. Karlstad, med barn i famnen, berättar att hon anser det viktigt att barnen lär sig språket och kulturen, men även får en stolthet över sin kultur. Vidare anser hon att det är extra viktigt med samiska föreskolor i större städer, där den samiska kulturen är i minoritet. Vyer över Romsa, fjäll, fjordar, dalar och vattendrag under olika årstider ackompanjeras av sång och musik av Boine. Konstnären Mathisen arbetar i sin ateljé. Han gillar att arbeta med att återskapa meavrresgárri i sin konst. Närbilder på olika kartor gjorda av Mathisen, som förklarar att skapandet av kartor ursprungligen var en politisk och militär handling. Vy över barrskogsområde, fjäll och vattendrag. Speakern berättar att i slutet av 1970-talet utspelade sig en politisk kamp mellan myndigheter och samer i norra Norge. Det var när det skulle genomföras vattenkraftsreglering av dalen där Álttáeatnu (nordsamiska) [Altaälven] rinner. Stora mängder renbetesmark skulle dränkas under vattenmassorna, området visas på karta. Samerna och miljöaktivister demonstrerade, sekvenser där demonstranter fördes bort och deras läger revs av polis och militär. Bjarne Store Jakobsen, journalist, står utomhus och berättar om händelsen där människor kedjade ihop sig och satte sig i vägen för fordonen, vilka skulle användas vid prospekteringen. Jakobsen menar att motståndsrörelsen utvecklade sig till att bli en kamp om samiska rättigheter, samerna ville ha rätt att använda sitt eget språk, sin egen kultur och kunna bedriva renskötsel i ett eget landområde. Vy över dammen i Álttáeatnu, speakern förklarar att det utvecklade sig till en prestigefråga och ledde till att Stortinget genomdrev bygget. Demonstrationerna gav dock resultat, när dammen färdigställdes på 1980-talet var den mindre än planerad. Jakobsson konstaterar att resultatet blev att samerna fick ett större politisk inflytande över det samiska samhället. Mathisen i sin ateljé menar att Alta-saken blev en katalysator där fler kämpade för samiska rättigheter och de fick uppmärksamhet och genomslagskraft. Tältkåtor uppställda i Stockholm, en man reser en stång med den samiska flaggan. Renskötaren Olof T Johansson utomhus i Stockholm förklarar att de har tagit över en del av Stockholm och förklarat det som samiskt land. Johansson förklarar parallellen med hur svenska staten, enligt honom, har övertagit samisk mark. Johansson är klädd i gappta (sydsamiska) [kolt], juvvie (sydsamiska) [bälte] och boengeskuvhmie (sydsamiska) [barmkläde] från sydsamiskt område. Vy över lägret i Stockholm, tygskynken, bland annat med texten “Sápmi – samiskt land”. Två yngre kvinnor frågar Johansson vad gruppen vill att regeringen ska göra, varpå Johansson svarar att de vill att Sverige ratificerar ILO 169, som Sverige har varit med att arbeta fram. Demonstrationståg går genom Stockholm, samer i samiska dräkter från olika områden bär plakat med olika slagord. Speakern berättar att Norge har ratificerat konventionen, men Sverige har valt att avstå då det skulle få konsekvenser för markägare och invånare som bor i områden där samer bor idag. Kommunalpolitikern i Giron (nordsamiska) [Kiruna] Lars Törnman står utomhus med flera andra män i bakgrunden. Törnman berättar att han anser att konventionen skulle ge samerna rätt till land och vatten, vilket de redan har enligt Törnman, som tillägger att då skulle samerna inte behöva dela med sig till gruvarbetare och jordbrukare. Törnman anser att samerna ska dela med sig, men hävdar att det skulle leda till konflikter samer sinsemellan om konventionen ratificerades. Skogsbrukaren Staffan Johansson anser att en ratificering skulle innebära stora inskränkningar för skogsägare. Johansson på plats i Stockholm förklarar att skogsbruket i norra Sverige är en mycket viktig näring. Olov T Johansson förklarar att på andra platser i världen har ILO 169 gjort att urfolk har fått bestämmanderätt över markområden. Landskapsvyer, speakern berättar att i Sverige har renskötarna fått en svagare ställning, bland annat har de stämts av markägare i Härjedalen där renarna betar vintertid. Sekvens från renskiljning vintertid. Speakern förklarar att domen gav ett negativt utslag för renskötarna, då de enligt domstolen inte kunde bevisa att de hade rätt att använda marken. Hugh Beach, docent i kulturantropologi, berättar att han anser att samerna har betesrätt på markerna, då de på 1600-talet betalat skatt för dessa marker. Enligt Beach kan man se det som en överenskommelse mellan samerna och staten om betesrätten. Renhjord springer på fjället under hösten. Vidare menar Beach att staten inte kan ändra överenskommelsen flera hundra år senare. Olof T Johansson går främst i demonstrationståget i Stockholm och berättar att samer inte har lämnat spår efter sig, vilket har fått den negativa konsekvensen att de inte har fått äganderätt till marken de har använt. Beach förklarar att samerna är ett nomadfolk, vilka levde ensamma i ett område som inte hade behov av att markera sin markanvändning. Men myndigheterna idag verkar mena att samerna skulle ha markerat sin markanvändning för att bevisa sin ägande- och bruksrätt. Scen, människor går och renrajd passerar kyrka. Olof T Johansson anser att Sveriges lagar är skrivna för markägare, vilka har papper på sina marker. Vy över kalfjällsområde. Beach säger att Sveriges sameminister framförde en ursäkt från myndigheterna till samerna för vad de hade gjort tidigare. Men Beach hävdar att myndigheterna inte förstår att några av de grövsta eller värsta övergreppen sker idag. Han förklarar att småviltjakten ovan odlingsgränsen är ett exempel på detta. Svenska staten tog marken utan att samerna gavs någon kompensation. Män ger sig iväg på motorcrosscyklar. Landskapsvy ackompanjeras av luohti (nordsamiska) [jojk]. Janos Trosten, lärare från Deatnu (nordsamiska) [Tana] går mot älven och bär fiskespön i handen, luohti ackompanjerar sekvensen. Trosten ror och jojkar, han är klädd i samisk dräkt från Tanaområdet. Enligt Trosten är riksgränserna i Sápmi (nordsamiska) [Sameland] ett problem och hinder för samer som vill träffa släkt och agera i saker tillsammas. Flera män drar not i en sjö. En av männen lyfter fisken från noten till en hink. Speakern berättar om skoltsamerna, vilka har drabbats hårt av gränsdragningar. Några skoltsamer lever i Finland och några i Ryssland, och de har levt av jakt, fiske och renskötsel. Speakern berättar att det skoltsamiska området delades mellan Finland och Ryssland, familjerna fick välja vilket land de skulle bo i, familjer och släkter splittrades. Suõ'nn'jel (skoltsamiska) [Suonjel/Suenjel] var en central på plats för skoltsamer, men vid freden 1945 genomfördes en ny gränsdragning och Suõ'nn'jel tillhörde därmed Ryssland. Svartvita fotografier visas, byggnader och människor med körrenar. Flera personer besöker avfolkade Suõ'nn'jel, där finns endast öde hus och härbren, vilka vittnar om storhetstiden. Speakern drar parallellen till kurder, vilka lever stadslösa i flera nationer, och förklarar att krig är förödande för dessa folkgrupper. Svartvita sekvenser på samer på ryska sidan, vilka fraktar krigsmaterial med ren och kälkar på barmark. Speakern berättar att bomberna ska fällas på de arbetande samernas släktingar i Finland och Norge. Barn och ungdomar skidar på isbelagt vattendrag. Vy över hus och barn, vilka leker utanför förskola. Svartvita fotografier med ryska samer. Anna Prakhova, lärare, står utomhus utanför Sámij åhpadusguovdásj i Jåhkåmåhkke och berättar att hennes familj flyttade när hon varit liten. Enligt Prakhova hade alla i Ryssland det svårt. Prakhova nämner att området där hennes familj bodde ligger under vatten idag. Speakern förklarar att släktingar, vilka har bott i olika länder, fick vänta till 1988 innan Ryssland öppnade gränsen mot väst och de kunde träffas igen. Män och kvinnor på ömse sidor om vägbom, när bommen lyfts upp möts de och omfamnar varandra medan en vakt ser på. Sekvens från Jåhkåmåhke márnan, en kvinna klädd i lulesamisk vinterdräkt och kvinna klädd i vinterdräkt från nordsamiskt område går på marknadsområdet. Prakhova berättar om ett positivt minne från en festival 1988 i Murmansk, när en man från ryska sidan respektive norska sidan av Sápmi upptäckte att de förstod varandra när de pratade samiska. Prakhova förklarar att det var en vändpunk för samerna på ryska sidan, då de insåg att det finns samer i andra länder och att de kände samhörighet. Sekvens från stad i södra Sverige, Per Niila Albinsson, dataexpert och boende i Stockholm, sitter framför dator på arbetet och beskriver sin situation. Albinsson berättar att hans kollegor ser honom som svensk, men själv uppfattar han sig som same. Han känner samhörighet med andra urfolk och mest med andra samer. Han säger bland annat att samerna inte har några yttre kännetecken, som gör att man kan identifiera dem som samer, vilket han förklarar ibland kan vara ett problem. Kvinna på massagebänk masseras av Ellen Vuolap, hudterapeut boende i Oslo. Vuolap berättar att hon arbetar med massage och med att behandla olika hudåtkommor. Vuolap sitter på ett utekafé och nämner hur svårt hon upplevde det att påbörja sin utbildning i Oslo. Vidare mötte hon många fördomar, då hon var lätt att identifiera som same utifrån sitt utseende. Vuolap berättar att kunder som kommer från andra länder ofta frågar henne vilket land hon kommer ifrån. Albinsson berättar att när man bor i Stockholm och är same, så bor man i periferin från det som händer i Sápmi, och naturliga möten uteblir. Filmsekvens ur Rapport då Albinsson utgav expertutlåtande angående ett datavirus. Albinsson sitter i expertsoffan med reportern. Albinsson nämner att han hade lust att ta på sig sin samiska dräkt när han skulle medverka i nyhetsinslaget, men insåg att det skulle skicka ut felaktiga signaler och valde då kostym. Boine, på en balkong med vy av stad i bakgrunden, berättar att hon började skapa sin musik som ett slags terapi för sig själv. Boine i musikstudio förklarar att hon började skriva musik efter Alta-kampen och upptäckte då att hon och hennes man pratade norska till barnet. Boine jojkar och musiker musiserar. Speakern berättar att Boine har haft stora framgångar både i Sápmi och internationellt. Enligt speakern blandar Boine jojk, klanger och instrument så att det tilltallar många. Boine sjunger och jojkar, Ludvigsen förklarar att musikerna ackompanjerar hennes luohti med bland annat trummor. Sekvens från konsert där Boine uppträder. Hon anger att kärnan i det samiska för henne är närheten till naturen och att förstå att människor är en del av ett större sammanhang. Scen, person bearbetar växter, personen bär skinn- och pälskläder. Enligt speakern är den samiska läkekonsten det som skiljer sig mest från det västerländska sättet att leva. Susanna Nordqvist går ut i skogen, hon är klädd i liidnegákti (nordsamiska) [sommarkolt], avvi (nordsamiska) [bälte], gahpir (nordsamiska) [mössa], liidni (nordsamiska) [sjal] och risku (nordsamiska) [brosch] från Karesuandoområdet. Nordqvist skär upp beassi (nordsamiska) [näver] på soahki (nordsamiska) [björk] och tar en tunn hinna av beassi och lindar kring fingret. Nordqvist berättar att beassi fungerar bra som plåster eller på sår som varar, men kan även användas till sår som blöder om man lindar björklöv kring det. Torbjörn Arnold, distriktsköterska på vårdcentralen, berättar att han aldrig utövar folkmedicin när han är på arbetet, men vid hembesök brukar patienter berätta om botemedel och metoder de använder. Arnold berättar att i norra Sverige har det funnits personer som kan “stämma blod”, ett sätt att stoppa blod vid större sårskada. Scen, kvinna behandlar yngre kvinna i torvkåta, en annan person ansluter. Spiik Skaltje sitter utomhus och berättar att bland samerna finns personer, vilka har kunskaper som inte accepteras i dagen samhälle. Susanna Huuva som agerar statist i flera av scenerna, berättar att hon brukar stilla blod. Arnold berättar att kunskapen att stämma blod ibland kan användas via telefon. Sekvenser där Spiik Skaltje och kocken Mathias Dahlgren återger en olycka där Dahlgren skadades så att blodet rann. Dahlgren fick hjälp av en samisk man, vilken stoppade blodflödet till dess att Dahlgren uppsökte sjukvård. Sekvens där personer arbetar med att dra sarvar, rentjurar, till slakt. Arnold menar att det finns naturliga förklaringar, då blodkärl drar ihop sig under extrema förhållanden. Huuva sitter i torvkåtan och berättar att hennes förfäder var blodstillare. Vidare berättar hon att man kan ge förmågan att stilla blod vidare, men mottagaren måste vara stark. Enligt Huuva har hon ingen att vidareförmedla sin förmåga till. Landskapsvy, ungdomarna Øverli Nilsen och Strand berättar att det känns på ett speciellt sätt när man rör sig i naturen. De nämner att andra personer har berättat och visat fenomen i naturen när de var yngre. Øverli Nilsen och Strand menar att de själva inte tror på det som sagts, men menar att de vill vidareföra det till sina kommande barn för att hålla historien levande. Albinsson står på ett torg i en stad och berättar att jojka är att minnas, exempelvis djur, platser och upplevelser. Albinsson jojkar en lulesamisk vuolle (lulesamiska) [jojk], som beskriver området Ulldevis. Avslutning med svartvita foton på människor, hällmålningar, landskapsvyer och renhjord i rengärde på hösten som ackompanjeras av Roger Pontares låt “När vindarna viskar mitt namn”. (Ájtte 2023)

58 min.